Hur blev vi som vi blev, undrar en av den moderna djurrättsrörelsens pionjärer som fått tillskrivet sig epitetet ”världens främste djurrättsfilosof”, när han trycker på muspekaren.

– Det verkar i grunden finnas tre typer av djurrättsaktivister. Davincianerna, de som i likhet med Leonardo da Vinci tycks besitta en naturlig förmåga till empati och medkänsla, och som i likhet med den etiske veganen da Vinci kan utbrista: ”Du har gjort din mage till en grav.” Damaskianerna, de som, i likhet med hur Bibelns Saulus blev omvänd till aposteln Paulus på sin väg till Damaskus, genomgår en livsomvälvande händelse och kommer ut på andra sidan med en förändrad uppfattningsförmåga, som en ny människa i en ny värld. Och slutligen bökarna, som bara bökar på, hittar någonting här, någonting där, och plötsligt har samlat på sig tillräckligt med insikter om att någonting inte står rätt till med vårt förhållande till djuren. Själv är jag en bökare.

Tom Regan trycker fram en ny powerpointbild. G-salen på Stockholms universitet är överfull av besökare som kommit för att höra djurrättsfilosofen tala vid ett av hans sällsynta Sverigebesök. Han är i landet för lanseringen av sin bok Tomma burar på svenska, och har redan hunnit med bok- och biblioteksmässan i Göteborg och ett föredrag i Örebro.

Tom Regan är rättighetsfilosof av ett annat slag än det typiska. Hans grundläggande djuretiska budskap är att om vi tillskriver oss människor rättigheter oberoende av vår förmåga att agera rationellt bör vi också tillskriva djuren rättigheter. Vad alla människor i grunden har gemensamt, säger Regan, är inte vår rationalitet, utan att våra liv har betydelse för oss, att det som sker med oss angår oss, oavsett om det angår någon annan eller inte – vi är livssubjekt. Detsamma gäller djur. Och inga livssubjekt bör behandlas enbart som medel för någon annans syften.

– Vi vill inte ha större burar, vi vill ha tomma burar, utropar Tom Regan från talarstolen.

Jag söker upp Tom Regan på universitetets fakultetsklubb senare för en pratstund om den nyöversatta boken och om djurrättsförespråkares situation, i USA och Europa.

Hur ser du på Tomma burar i förhållande till din övriga djuretiska produktion?

– Huvuddelen av mina arbeten har haft en akademisk målgrupp, säger Tom Regan. Till slut kände jag att jag skrivit allt jag velat skriva utan att upprepa mig. Tomma burar riktar sig i stället till vanliga människor. Jag försöker förklara vad djurrättsförespråkare tror på, jag försöker förmänskliga djurrättsförespråkarna och aktivisterna, förmedla en positiv bild och inte den negativa som medierna så ofta förmedlar. Djurrättsförespråkarna står ju i själva verket för allmänt omfattade positiva värden som fred och icke-våld. Anledningen till deras engagemang är att tillståndet i samhället knappast är i linje med dessa värden när det gäller djurens situation.

– Vad jag dessutom vill är att hjälpa människor att inse att djurindustrin inte talar sanning, jag vill få människor att ifrågasätta den. Så länge människor tror på det djurindustrin säger finns det inte mycket incitament till förändring.

Svartmålas djurrättsaktivister i amerikanska medier?

– Ja. En del har blivit bättre, djurrättsaktivister demoniseras inte riktigt lika mycket nu som tidigare. Men i grunden tjänar medierna näringslivets aktörer. Det handlar om pengar, om annonspengar. Det kostar för mycket att gå emot de dominerande ekonomiska intressena.

Hur ändrar man på en sådan situation?

– Enda sättet som en ändring kan komma till stånd på är om läsare och tittare på allvar börjar ifrågasätta hanteringen av djur inom djurindustrin. Och det finns potential för det, bara vi lyckas föra ut vårt budskap, och konfrontera djurindustrins påståenden med verkligheten.

Tom Regan tar som exempel hur djurrättsaktivister ofta framställs som våldsamma i medierna, och hur människor reagerar på det, utan att reflektera över det våld som dagligen utförs av djurindustrin.

– Det våld som utförs av vissa djurrättsaktivister är en droppe i havet jämfört med det massiva våld djurindustrin gör sig skyldig till. Den biomedicinska näringen, för att ta ett exempel, intygar att de behandlar sina försöksdjur humant. Samtidigt går deras behandling av djuren ut på att varje dag förblinda dem, förgifta dem, förstöra deras hörsel, orsaka kontrollerade hjärtattacker hos dem. Det är human behandling enligt industrin. Deras påståenden är uppenbart falska, och det gäller att få människor att se det.

Vi kommer in på den distinktion mellan djurrätt å ena sidan och djurskydd å den andra som ofta görs bland svenska aktivister. Jag fråga Tom Regan om han tycker att den gränsdragningen är ett relevant sätt att dela in engagemanget för djuren på. Han svarar att han fortfarande tycker det.

– Jag är abolitionist, det jag arbetar för är slutet på olika former av djurutnyttjande. Vi försöker inte snygga till djurutnyttjandet, vi vill avskaffa det. Djurskyddsförespråkare anser att det är godtagbart att göra vad vi gör mot djuren i dag bara vi gör det under humana omständigheter.

– Båda grupperna bryr sig om djuren, men vi arbetar för skilda mål. Det finns människor som arbetar för att avskaffa dödsstraffet i USA, och så finns det de som arbetar för att göra avrättningarna mer humana. Det är samma skillnad.

Jag föreställer mig att det kan finnas skillnader mellan att verka i USA, där medborgerliga rättigheter länge har varit ett mål för sociala rörelser, mot att verka i ett europeiskt sammanhang, där rörelser traditionellt haft generella välfärdsmål snarare än individuella rättighetsmål. Vad tror du?

– Så kan det nog vara. I USA är rättighetstanken verkligen något av en nationell grundpelare, och den genomsyrar medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och alla progressiva rörelser. Kanske ställer detta andra krav på hur man som rörelse uttrycker sig i Europa. Jag vet inte precis hur, men kanske finns det andra traditioner som man borde ta fasta på i Europa, med ledord som medkänsla, omvårdnad och så vidare. Det finns ju också sådana traditioner inom djuretiken.

Har du några råd att ge svenska djurrättsförespråkare och aktivister?

– Mitt allra viktigaste råd är: Ni måste se till att rörelsen växer! Och man måste erkänna att så faktiskt inte är fallet i dag. Det första steget är att förhindra att människor väljer bort rörelsen och lämnar den. Personer i ledande ställning i rörelsen måste se till att medlemsbasen behålls. Annars kommer vi aldrig att uppnå våra mål. Jag har inte någon definitiv lösning på problemet, men de styrande inom rörelsen måste visa medlemmar och aktiva att de räknas, att de behövs och att de är värdefulla. Hur ska de annars förmås att fortsätta engagera sig?