Han kom aldrig dit. Han hittades död vid ett järnvägsspår den 10 november, efter att ha kastat sig framför ett tåg. Bara några dagar tidigare hade han spelat en toppmatch i tyska Bundesliga.

Tragedin har fått stor internationell uppmärksamhet. Det har sagts och skrivits väldigt mycket om Enkes kamp med återkommande depression, hans eftertänksamhet och tystlåtenhet – ovanlig hos målvakter.

Men så var inte heller Enke någon särskilt konventionell fotbollsmålvakt. Han levde med sin fru på en gård strax utanför Hannover. Han tyckte om att ta tåget in till staden för att träna. De adopterade utsatta hundar och hästar, vilket gjorde Enke till övertygad vegetarian och personligt engagerad i djurrättsfrågor. Han ställde tveklöst upp som affischnamn när tyska PETA genomförde kampanjer mot pälsindustrin.

– Av principskäl bojkottar jag alla pälsplagg. Jag hoppas att andra människor också vill följa mitt exempel, sade han i en intervju i samband med att kampanjen inleddes.

Få andra toppfotbollsspelare visade samma engagemang. Få andra toppfotbollsspelare visade samma kluvna förhållande till idrotten. När Enke såldes till Besiktas vägrade han spela och valde arbetslöshet istället. Han kände sig obekväm med den överväldigande pressen som omgav klubben. För honom var inte fotboll en fråga om liv och död. Det fanns annat som var långt viktigare.

Och hans bakgrund hade lärt honom det kanske bättre än någon annan. För två år sedan avled hans tvååriga dotter i en medfödd hjärtsjukdom. Han pratade aldrig om det offentligt. Inte heller ville han uttala sig om andra fotbollsspelare – ”jag vet vad respekt är”, sade han kortfattat, och föredrog att i möjligaste mån hålla sig borta från fotbollsmedia.

När tyska experter spekulerade i att han skulle behöva flytta till en större klubb för att ta nästa steg i karriären konstaterade han enkelt att han trivdes i Hannover. Kanske för första gången i sin karriär kände han sig trygg. I vilket fall var tillvaron i tyska ligans mittenskikt en enorm kontrast mot jätteklubben Barcelona, dit han kom som ung målvakt i början på decenniet och knappt fick spela.

Det har, som sagt, skrivits och sagts enormt mycket om Robert Enke den senaste veckan. Alla från Angela Merkel till Franz Beckenbauer har uttryckt sitt deltagande med hans familj.

Kanske var det han själv som kom med det mest hjärtskärande citatet när den tyska tidningen Bild nyligen frågade hur han hade hanterat den ovanliga bakteriesjukdom som hållt honom borta från spel i flera månaders tid.

– Jag vet inte vad som styr över livet. Men jag vet att man måste acceptera det. Man måste acceptera en förlust på planen. Man måste acceptera en skada. Man måste acceptera att ett barn kan bli sjukt och döende.

Robert Enke är borta nu. Man måste acceptera det.

Men det kan ta tid.