Jag har i hela mitt vuxna liv ideologiskt hört hemma hos vänstern. Inte alltid partiorganiserad, men ideologiskt tillhörande. Och jag har levt i femtio- och sextiotalens folkhem. Optimismens och framtidstrons årtionden. Samhällets brister var uthärdliga och framtiden kändes öppen och ljus.

När högern på sjuttiotalet startade sina hatkampanjer mot folkhemsidén förstod vi inte faran. Förstod inte hur stark högern var. Nu har vi vaknat och inser att högerkrafterna behärskade och behärskar nästan hela dagspressen. Och vilken enorm propagandamakt detta innebär, som uppenbart sätter demokratin ur spel. Exempel: Reinfeldt är populär hos väljarna, Mona Sahlin inte. Orsak: hela mediefältet smickrar och berömmer Reinfeldt och förbiser alla hans misslyckanden (arbetslösheten, den sociala utslagningen), Mona Sahlin hånas och häcklas alldeles skamlöst. Sedan låtsas man inte förstå hur ”gott betyg och dåligt betyg” har uppkommit.

Det är ju inte bara dagstidningarna som genomsyras av högerns samhällssyn. Skolornas undervisning, tv-kanalernas program, nöjesindustrins hela utbud, de ger alla samma budskap: Satsa på dig själv, förakta sjuka och arbetslösa, var framgångsrik och ”duktig”.

Denna ”ideologi” dominerar nu hela samhället. Vänsterpartiernas politiker tycks inte förstå katastrofens vidd. Agerar och debatterar som om vi fortfarande hade ett normalt politiskt läge. Inser inte att hela samhället totalt har förvandlats. Och därmed även människors tankar.

Högerns folk i ”tankesmedjorna” och de ledande högerpolitikernas spindoctors har varit djävulskt sluga i sin propaganda. Förstått att spela på vår inbyggda egoism och vår beundran för makt och framgång. Jämlikhetstankarna är nu ihjältrampade och hånade. Reinfeldt är mannen som aldrig nämner orden ”hjälpa och stödja” när det gäller medmänniskor. Att tävla och att vara ”duktig” är däremot gyllene regler. Medelklassen och den välbetalda delen av arbetarklassen är så vunna för denna världsbild.

Vi har i dag 400 000 arbetslösa i landet (snart 500 000). Förvånande få reagerar inför detta oerhörda. Högerns politiker är väl medvetna om att även om en halv miljon är utan arbete har fortfarande fyra miljoner sin anställning kvar och bryr sig inte om ”de andra”. Då behöver inte politikerna heller bry sig. Och har givit arbetsköparna denna mängd arbetslösa att välja och vraka bland.

Den vanlige medborgaren förstår inte heller hur illa arbetslösheten ekonomiskt drabbar hela samhället. Försvagad köpkraft och störd ekonomi. Etablissemanget har ju sett till att vi aldrig har fått någon vettig undervisning i samhällsekonomi. Inte i skolan, inte genom medierna. Många inser inte att skatter behöver betalas in för att ge skolor och sjukvård nödvändiga resurser – skattesänkningar triumferar.

Ändå vet vi ju att alla har rätt till ett värdigt liv. Även de som är arbetslösa eller sjuka. Bör inte tvingas överleva strax ovan svältgränsen, som Reinfeldt menade i sin bok Det sovande folket. Våra föregående generationer har under århundraden arbetat samman landets resurser och tillgångar. Ett arv. På den grunden har vi alla rättigheten att från samhället få hjälp och stöd när vi behöver detta. En rättighet att stå upp för.

De rödgröna politikerna vill inte längre driva frågan om sex timmars arbetsdag. Anser det kravet omöjligt. Men sex timmars arbetsdag kunde verka som en blygsam samhällsomvandling. Att vi kan få mer tid för varandra. I familj och samhälle. Det borde vara en politisk vision för vänstern att samlas kring. Och en form av motståndsrörelse.

Att ”de anställda” med sitt arbete skapar företagens vinst vill högern aldrig erkänna. Men de som skapar vinsten borde i förnuftets namn ha ett inflytande över företagens skötsel. Ett verkligt inflytande över ekonomin i företagen. En framtidsvision att verka för. Och ett rättmätigt krav.

Vad säger Mona Sahlin? De andra rödgröna partierna?