Hösten 1989 spelade Dynamo Berlin i Cupvinnarcupen, som då var en av de mest prestigefyllda herrfotbollsturneringarna i Europa. Dynamo åkte ut i första omgången efter 0–0 och 1–1 mot Monaco.

Efter 13 raka säsonger med europeiskt cupspel blev Monacomatcherna de sista på toppnivå för de östtyska rekordmästarna. Bara några månader senare, den 9 november, föll Berlinmuren och med den de förutsättningar som gjort Dynamo till ett av 1970- och 80-talets mest framgångsrika lag i Europa. Nu skulle de västtyska och östtyska fotbollsligorna förenas.

Mellan åren 1979 och 1988 vann Dynamo tio raka ligatitlar i DDR. En bedrift inget annat tyskt lag, vare sig i öst eller väst, klarat av. Allt tack vare säkerhetspolisen Stasis chef Erich Mielke enligt historieböckerna.

Dynamos framgångar inleddes 1954, då Mielke flyttade ett helt lag, inklusive tränare, från Dresden till Berlin. Trots det var Stasilaget ändå inte bäst i huvudstaden – det var arméns lag Vorwärts, till dess att Mielke 1971 flyttade dem till Frankfurt an der Oder.

Mielkes inflytande och det fruktade Stasi anses vara orsaken till att Dynamo, under hela 70- och 80-talen lyckades värva de bästa spelarna och uppnådde sin dominanta position. Men Jörn Lens, som värvades från Rostock 1985 och i dag är klubbens manager, är av en annan åsikt.

– Det var inga Stasiofficerare som tvingade mig, säger Lens. Dynamo var den största klubben och varje ung fotbollsspelares dröm. Att jag och alla som fick chansen valde Dynamo är inte konstigare än att de väljer Bayern München i dag.

Lens spelade i Dynamos sista Europamatch mot Monaco och var med klubben under övergångsåren då öst och väst blev det enade Tyskland. Precis som för resten av östsamhället var det en tid av stora förhoppningar om kommande glansdagar för DDR:s fotbollsklubbar. De hade fått in mångmiljonbelopp i transferintäkter när västs storklubbar köpte deras bästa spelare, de bytte till namn som inte var kopplade till det gamla kommunistsamhället och hoppades på att ta plats i det förenade tyska fotbollsfinrummet.

Dynamo blev FC Berliner, och det mest slående exemplet på att återföreningen inte skulle bli helt smärtfri för östtysk fotboll. De gjorde en misslyckad sista säsong i DDR-ligan och misslyckades i kvalet till 2. Bundesliga. Sedan dess har det fortsatt nedåt.

1999 återtog Dynamo sitt klassiska namn och klubbmärket. De låg då i botten av tredjedivisionen och hade på sin höjd några hundra nynazister på läktarna. Resultatet blev att många av de gamla fansen återvände, början på ett publikt uppsving. Men sportsligt fortsatte det nedåt. I dag spelar Dynamo i den tyska femtedivisionen.

Målsättningen är inte längre återkommande Europaspel som under DDR-tiden, den är att gå upp i fyran där de flesta av de gamla rivalerna från DDR-tiden numera återfinns. För även om Dynamo fallit tyngst av de gamla östklubbarna är statistiken från Tysklands tre nationella ligor talande för hur svårt öst har att hävda sig 20 år efter murens fall.

Av totalt 56 klubbar i de tre proffsligorna återfinns tre från forna DDR i 2. Bundesliga och ytterligare fyra i 3 Liga. De återstående nio av de totalt 14 klubbar som deltog i DDR:s högstaliga dess sista säsong är utspridda mellan division fyra och sju.

– Allt handlar om pengar, förklarar Jörn Lens. Får vi fram bra spelare i öst försvinner de lika snabbt till väst.

Dynamos långsiktiga målsättning är att klättra till tredjedivisionen. För det behövs pengar, och de kommer från väst. Närmare bestämt från den Västberlinske affärsmannen Norbert Uhlig som är klubbens president.

Uhlig berättar om hur han lockats till Dynamo av utmaningen att ta ett varumärke som är svartmålat av både Stasihistoriken och 1990-talets nazisthuliganism och göra det till något bra.

– Dynamo ska inte vara som andra klubbar, säger han och påminner om klubbens slogan ”der etwas andere club” – den lite annorlunda klubben. Vi ska vara stolta över vår historia men jag har börjat få huliganerna att förstå att vi måste bättra på vår image om vi ska kunna bli framgångsrika.

Dynamofansen är sedan 90-talet fruktade och avskydda i hela Tyskland. Dynamofansen själva hävdar att det ryktet är en rest från 90-talet då de nazistiska och våldsglorifierande inslagen i supporterkulturen var som mest framträdande. Ingen kan förneka att regelbundna sammandrabbningar med polisen fortfarande äger rum, men från Dynamohåll menar man att polisen utnyttjar Dynamos rykte som en ursäkt att använda dem som övningsobjekt och sparringpartner. Det är ett faktum att Amnesty uppmärksammade polisinsatsen i samband med Berlinderbyt Tennis Borussia – Dynamo ifjol som ett exempel på övervåld från polisen. Media beskrev händelserna som blodbad.

Dynamoidentiteten idag går inte att sätta någon politisk hemvist på. På läktarna blandas nazister med den vänsterintellektuella gruppen Gegengrade. Den gemensamma nämnaren är föraktet mot Västberlin, som anses fisförnämnt och arrogant mot det betydligt fattigare öst.

Oaktat vad supporterkulturen gör för Uhligs arbete med sponsorer är Dynamoidentiteten något som lockar allt fler unga människor födda i östra Berlin. Trots att Dynamo i dag spelar amatörfotboll i femtedivisionen istället för matcher mot europeiska topplag har de aldrig mindre än tusen åskådare på hemmaplan.

I dag, två dagar innan 20-årsjubileet av murens fall, har de chansen att gå upp i serieledning.