I måndags hölls, som vi presenterade i föregående nummer, ett internationellt vetenskapsseminarium i Stockholm. Syftet, enligt arrangerande Kärnavfallsrådet, var att en gång för alla reda ut alla frågetecken kring kopparkorrosionens långsiktiga effekter på djupförvaret, något man hoppades uppnå genom att placera de två huvudparterna i var sin ringhörna. Arrangörerna skrev bland annat i sin inbjudan: ”Kärnavfallsrådet anordnar en vetenskaplig dialog och utfrågning för att klargöra skillnaderna i SKB:s och KTH-gruppens [Kungliga Tekniska Högskolan] syn på kopparkorrosion i syrefritt vatten. Rådet har bjudit in fyra internationellt kända experter inom området som kommer att utmana de två gruppernas argument.”

En rundringning till berörda parter ger en samstämmig bild av att seminariet höll hög vetenskaplig kvalitet och att diskussioner och frågeställningar överträffade förväntningarna. Konsensus rådde även kring att det sammantagna forskningsläget för korrosionsprocesser kopplade till koppar i syrefria miljöer kan anses vara bristfälligt och att det därför behöver ses över. Men sedan går åsikterna isär.

– Bevisbördan ligger hos SKB, tyvärr har de inte gjort något [åt kunskapsläget] som gör att experterna kan ta ställning i frågan. Initiativet till mer forskning borde tas av Strålsäkerhetsmyndigheten, såsom den grundläggande ansvarsfördelningen ser ut kan inte myndigheten inte göra något förrän ansökan kommit in, säger Johan Swahn, MKG.

– Då vet jag inte riktigt om vi var på samma seminarium. Jag menar istället att det framgick att det finns en hel del frågetecken kring Hultqvists och Peter Szakálos forskning [KTH), bevisbördan måste ju ligga hos dem som presenterar resultaten, säger SKB:s presschef Jimmy Larsson-Hagberg.

Bosse Strömberg jobbar som utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten framhåller myndighetens uppgift som granskare.

– Vi riskerar att tappa vårt fokus om vi går från att vara granskare till att utföra och utveckla. Vårt ansvar är istället att bygga upp en kompetens som gör att vi kan granska SKB:s ansökan på ett initierat sätt. Lagstiftningen är ganska tydlig på den punkten med producentansvaret, industrin har det yttersta ansvaret för säkerheten och behöver därför även ta ansvar för forskningsfrågan. Är vi sen inte nöjda med hur frågan adresserats begär vi in kompletteringar. Myndigheten arbetar också med forskning, men i mera begränsad omfattning, som ska som ett komplement till industrins arbete.

Kärnavfallsrådet skriver även i sin seminarieinbjudan ”Kopparkapseln spelar en central roll för den slutförvarsmetod för det använda kärnbränslet som SKB utvecklat under 30 år, den så kallade KBS-3-metoden. För att slutförvaret ska kunna var säkert och hålla radioaktiviteten instängd i minst 100 000 år, är det fundamentalt att kopparn är långsiktigt fysiskt och kemiskt stabil.” Inte heller detta kunde seminariets deltagare enas om.

– Jag är av den uppfattningen att det är här finns vissa missuppfattningar om hur SKB:s koncept är tänkt att fungera. Vissa av de exempel som presenterades på seminariet tillhör mera öppna system där korrrosionsprodukterna har större förutsättningar att forslas bort. Koppar i en bentonitbuffert med omgivande berg av god kvalitet är ett mera isolerat system där korrrosionsprodukterna som bildas ackumuleras vilket borde leda till att systemet kommer närmare kemisk jämvikt, det vill säga processen avstannar, säger Bo Strömberg.

KTH-forskaren Peter Szakálos är av en annan åsikt och menar att ett förvar som kan liknas vid en byggd gruva på 500 meters djup alltid är ett öppet system med tillhörande sprickbildningar och att det salta grundvatten som kommer att finnas i anslutning till kopparkapseln utgör en reell fara och tillika startar en korrosionsprocess som föregår den sulfidkorrodering som tidigare angetts utgöra det största hotet. Han menar även att övrig industri har ägnat 30 år åt att testa olika rena och syrgasfria ”vattensorter” för att stoppa korrosionen, en omöjlig uppgift har det visat sig, och att kopparkorrosionen redan i detta ”bästa möjliga fall” är cirka 1000 gånger högre än vad SKB kalkylerat med i sin säkerhetsanalys av en framtida förvarssituation.

– Skulle man sedan stoppa in saltvatten är det väl ingen som tror att det blir bättre. Borde vara ett utgångsläge tycker man.

Förekomsten av saltvatten vid gränssnittet lera och kopparhölje sammanfattas av Johan Swahn med ”det hinner gå åt helsike innan masstransporterna [sulfidkorrosionen] är ett faktum”, ett påstående som avvisas helt av SKB:s Jimmy Larsson-Hagberg som menar att företaget ”noterat att det dragits ganska stora växlar i ett fall där bevisningen inte är speciellt stark”.

– Som en av experterna uttryckte det God and Gibbs [Josiah Willard Gibbs] are never wrong. Med det menade han att det ska mycket till för att termodynamikens lagar inte ska stämma. Men stämmer de här rönen, och det kan vi inte säga att det gjort hittills, då behöver mer forskning göras.

– Jag tror KTH-forskaren är något viktigt på spåren. Framförallt har ingen ännu kunnat motbevisa deras forskningsresultat. SKB kunde inte ens presentera något preliminärt kring upprättande av experiment, säger Johan Swahn.

Innan Kärnavfallsrådet drar några slutsatser och kan kommentera seminariet, återstår en hel del arbete.

– Hela rådet kommer att analysera informationen som presenterades under seminariet. Vår officiella ståndpunkt tillkännager vi i början av nästa år, till dess har vi även tagit fram en rapport som behandlar korrosionsfrågan, säger Eva Simic, kanslichef vid Kärnavfallsrådet.

Även seminariets experter dröjer med sitt utlåtande.

– Expertpanelens rekommendation går nog ut efter jul någon gång, allt talar för detta. Jag avvaktar till dess. Jag har ett par jobb att sköta och mer forskning att göra, säger Peter Szakálos.