Mellan 900 och 1000 författare i världen är på flykt till följd av ord de vågat yttra eller sätta på pränt. Det enligt en siffra från Internationella PEN. Men förmodligen rör det sig om otaligt fler. Författare och journalister som tvingas existera i förföljelse, fängelser och med dödsdomar hängande över sina huvuden. En del har redan tystats av officiella eller mindre officiella makthavare.

De flesta kanske minns den rysk-amerikanska journalisten Anna Politkovskaja som rapporterade om förbrytelserna i Tjetjenien på ett sätt som Putinregeringen ogillade. Den 7 oktober 2006, på Vladimir Putins födelsedag, sköts hon till döds utanför sin bostad. Någon har kanske hört talas om journalisten och medborgarrättskämpen Mumia Abu-Jamal som sedan 1982 i en dödscell väntar på att bli avrättad av en stat som förvägrat honom en rättvis prövning, en stat i ”världens största demokrati” USA.

Ingen kan ha undgått hur den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak sedan drygt åtta år suttit fängslad under oklara förhållanden i Eritrea. Och någonstans under jord framlever Lydia Cacho som avslöjat människohandel, barnprostitution och korruption i Mexico och Roberto Saviano som trotsat den neapolitanska camorrans hänsynslöshet, sina liv; ännu skrivandes, kämpandes för yttrandefrihet och rättvisa.

Den 15 november firas Fängslade författares dag världen över. Dagen tillkom 1980 på initiativ av Internationella PEN. I Uppsala uppmärksammas den med firande på Reginateatern. Här i staden har verkligheten om yttrandefrihetens bräckliga tillvaro de senaste månaderna fått ett namn: Anisur Rahman. Namnet tillhör en bangladeshisk poet och journalist som kommunen sedan i september, i samråd med det internationella fristadsnätverket Icorn, International cities of refuge network, erbjudit en fristad. Det sedan han misshandlats och förföljts i sitt hemland. Trots det har regeringens Migrationsverk nu funnit för gott att visa ut honom.

I mitten av oktober fick Anisur Rahman ta emot utvisningsbeskedet, något som rivit upp känslor hos politiker och allmänhet.

- Det är mycket anmärkningsvärt att Migrationsverket så fullständigt valt att strunta i fristadsprojektet och att han faktiskt är inbjuden som vår stipendiat. De verkar ha glömt bort att det enligt Svea rikes lag är tillåtet att använda sunt förnuft, säger kulturnämndens ordförande Jan-Erik Wikström (FP).

Uppsala kommun har skrivit till Migrationsverket för att överklaga, men det är många månaders handläggningstid att vänta. Internationella PEN backar i en resolution upp Anisur Rahman, och uppmanar Sverige att ta sitt förnuft till fånga och respektera fristadssystemet. Och den 30 oktober, två veckor efter Migrationsverkets beslut, vände sig Göteborgspolitikern Cecilia Wigström (FP) med en skriftlig fråga till migrationsminister Tobias Billström (M) om vilka åtgärder han ämnar vidta för att stödja fristadssystemet för förföljda författare. Billström bemötte frågan med kompakt tystnad och bollade över till moderatkollegan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

I sitt korta svar säger sig kulturministern vara förhindrad att uttala sig i det enskilda fallet men avslutar med att fastslå att det är ”Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas uppgift att på de skäl som anförts och det underlag som presenterats avgöra om det i det enskilda fallet finns grund för uppehållstillstånd.”

Den farligaste utvecklingen för författare i dag ser vi inte i identifierade diktaturer som Burma och Nordkorea, enligt PEN, utan i länder som Mexico och Ryssland, nationer som vi uppfattar som demokratier. Yttrande- och tryckfriheten är ingen självklarhet, och förstår man inte det här i Sverige beror det kanske på att ”man är för mätt och nöjd där man sitter” för att tala med Uppsalaförfattaren och Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo.

Och rätten att yttra och skriva fritt vad man vill handlar bestämt om långt mer än taffliga försök att provocera någon eller något, utan att ens komma i närheten av ett verkligt ifrågasättande av maktstrukturer eller ett ruckande på raster av stenhårda konventioner och skoningslös kapitalism.

Anisur Rahman, som vet vad det vill säga att bli torterad för sina ord, skriver i dikten ”A note about me” författad i oktober innan utvisningsbeslutet: ”… låt dem göra några anteckningar om mig/ Det är svårt att föreställa sig, svårt att känna/jag tillhör gruvarbetarens stam/jag befann mig i ljus och mörker i skydd av min gruva/Leta efter mig där, glöm karta och land”.

Kanske kan man tolka dikten som att det är lätt att hastigt nedteckna några kalla ord i ett formulär och därigenom anse sig ha definierat en människa och hennes situation. Men de små anteckningarna kan vara på liv och död. Kanske håller det system vi lever i på att fullständigt uttömmas på empati för att bereda plats för ökad byråkrati? Allt för några ord på ett papper.