Till slut reser sig en av arrangörerna och låter meddela att det har kommit något i vägen för kvällens framträdande och att bygdegårdsföreningen dessvärre inte har råd att betala tillbaka inträdet. Någon skrattar till, andra börjar surna.

Plötsligt hörs klampet av fötter i trappan. Så dyker han upp. Mannen från Malmberget. Sätter sig ned på en låtsad stolsrad på bigrafen i Malmberget, som spegelvänt löper parallellt med stolsarrangemanget i lokalen.

– Att det aldrig börjar i tid. Jag avskyr förseningar.

Skickligt får han över publiken på sin sida efter den skapade tröskelingången.

Vi följer honom från barndomen till vuxenlivet och bjuds med på hans klassresa från traditionstyngda LKAB, PV:n och Maje till konsultbolaget, ABF-fröken, Volvon och de alltmer initierade debattinläggen som skakar om vardagen i Malmberget. Från att regeras av jantelagen till ett ifrågasättande av densamma.

– A man’s got to do, what a man’s got to do och inte tänka så jävligt.

Något senare, i en situation i köket med Maje, brister det.

– Jobbet börjar kännas som en ryggsäck, inga kompisar finns kvar som förstår mig och jag har blivit kär i någon annan.

Denna andra visar först vägen med en pocketversion av Hermann Hesses Stäppvargen för att sedan guida Malmbergsmannen via resten av bokhyllan och sängen. En affär som startat som ett jordskred får dock ett abrupt slut.

– Endast den tama fågeln har en längtan, den där vilda den flyger. Hejdå Maje, du får PV:n.

Redan tänkta tankar av namnkunniga författare och filosofer varvas med sunt förnuft och minst lika insiktsfulla vardagssummeringar vilka tillskrivs farfar, pappa eller berättaren själv.

Teatermonologen Mannen från Malmberget är skriven av dramatikern Svante Lindqvist. Under föreställningen, som är 44 minuter lång, gestaltar Göran Forsmark 16 personer totalt. Mannen från Malmberget är berättare, utgör historiens kärna tillika röda tråd, medan de övriga personerna fungerar som krydda, färg och attribut.

Ena sekunden är han mycket övertygande som ABF-fröken i studiecirkeln för att i nästa sekund, lika trovärdigt, i urval gestalta, en liten finlandssvensk tant, en snusande floskelfylld gammal gubbe, pappan eller kompisen Sebbe.

Underhållande och fullkomligt trovärdig skapar föreställningen en saknad på samma sätt som den goda boken eller filmen gör när den väl är över.