En föreläsningsresa till Stockholm slutade med att bli ett av offren för en polisinsats i kommandostil i gryningen. Klockan sex på onsdagen den 7 oktober stormade polisen in i det ockuperade huset i Liljeholmen i Stockholm. Inne i huset vaknade jag av skrik och ljuden av glas som krossades. Huset som var mitt hem i Stockholm under mitt veckolånga besök anfölls. Iklädda mörka overaller och maskerade med hjälmar tvingade sig polisen snabbt in i huset och ”försäkrade” alla som låg och sov däri.

En och en fick vi hämta upp våra ägodelar från huset för att sedan tas ut ur huset och blir sittande i rad på en bit tunn plast i morgonkylan. Vid det laget försökte några av ockupanterna rymma genom att springa iväg. Detta ledde till att vi andra blev kollektivt bestraffade och tvingades lägga oss med ansiktena ner mot den blöta asfalten i väntan på transport därifrån.

Sex timmar senare, utan min beslagtagna telefon, släpps jag från arresten. Utanför väntar ett tiotal vänliga själar som bjuder på kaffe och frukost. En efter en under de närmaste två timmarna släpps de andra som fått sin morgonsömn avbruten på ett lika våldsamt sätt.

Det var allt, inte mycket att berätta egentligen, jag kommer antagligen att få ta en del juridiska konsekvenser och hamna i brottsregistret, vilket är tråkigt. Men det är inget jag skäms för. De modiga människor som ockuperade huset i Liljeholmen och alla andra hus runt om i landet står för ett samhälle som befolkas av mer än bara konsumenter. Ett samhälle där det finns plats för icke-kommersiella aktiviteter. Något som jag själv i allra högsta grad delar uppfattningen om.

Det var först när jag satt på tåget hem till Göteborg som tårarna började forsa. De andra på tåget måste ha tänkt att jag var ett riktigt ufo, en medelålders man klädd som en föreläsare satt på kvällståget och bara grät och grät. Väl i Göteborg blev jag positivt överraskad över att jag inte blev mött av de lokala poliser som jag hade inbillat mig skulle vänta på mig, och jag kunde ta mig hem utan fler incidenter med bara några få nervösa blickar tillbaka över axeln. Det var först två dagar senare som jag insåg att jag lider av någon form av posttraumatisk stress.

Detta gör mig ganska förvånad, jag trodde att jag var immun mot alla sorters polisförtyck. Jag har varit med om tillräcklig mycket under alla dessa år, men att bli väckt ur sömnen av maskerade, beväpnade paramilitära som stormar in var något nytt. Något djupt skrämmande.

Alla som läser detta har sett något liknande på tv-skärmen. Det är just så det går till, som på tv, fast i verkligheten är det något mycket oroväckande. De kan komma och ta mig när som helst, var som helst, och jag är totalt hjälplös. Jag kan inte göra något för att förhindra det. Jag upplever känslan av att ingen plats är helt trygg längre. Det är läskigt.

De flesta i huset var ungdomar, hur påverkades de? I huset fanns inga vapen, ingen hade tankar på att göra våldsamt motstånd när polisen så småningom kom. Var en stormning i kommandostil egentligen befogad? Ger inte det fel budskap till ungdomar som försöker skapa något konstruktivt istället för att visa sin vrede mot samhället genom att tända på bilar?

Klart oroväckande är också de funderingar händelsen har väckt hos mig. Vilka andra grupper i samhället utsätts för kommandobehandlingar? Barnfamiljer som saknar uppehållstillstånd kanske?