– Min pappa var jude och proisraelisk. Många har undrat över mitt val att engagera mig och jobba mot Israels ockupation av Palestina. Men för mig har det inte varit svårt, säger hon enkelt.

De senaste två åren har Johanna Wallin spenderat i det ockuperade Palestina, hon har bott på olika platser och figurerat i många olika sammanhang. Till Palestina kom hon inledningsvis genom det ekumeniska följeslagarprogrammet, ett Sida-finansierat program som kyrkornas världsråd ansvarar för, öppet för alla trosriktningar, och som Johanna Wallin själv uttrycker det ”även ateister som jag”. Platsen hon först kom till var Tulkarem som ligger på Västbankens norra del.

– Det är en av de mest isolerade och utsatta platserna på Västbanken, staden är omringad av den israeliska militärens vägspärrar. Huvuduppgiften vi hade som följeslagare var att övervaka och rapportera vad som hände vid de olika vägspärrarna, säger hon.

Men resan till Palestina började långt tidigare. När Johanna Wallin var fem år försvann hennes far spårlöst. Dagligen fanns förhoppningarna om att han skulle komma tillbaka. En pappa som var snäll, kärleksfull men obönhörligen borta. När hon var 18 år åkte hon som au-pair till England, då – på tillräckligt stort avstånd från sin stundtals sorgtyngda mor – började hon leta på allvar.

– Av en slump åkte jag till den ort pappa själv hade sagt att han växte upp på. Jag blev kvar i England i tre år och följde, utan att först veta om det, i hans fotspår. Jag hittade en familj som bar samma efternamn som han gjorde, men de kände inte till honom. Han fanns varken i folkbokföringen eller registrerad vid någon av de skolor och universitet som han sagt att han studerat vid. Ingen som träffat honom kan säga att de verkligen känt honom, säger hon.

Var Johanna Wallin än varit och vad hon än ägnat sin tid åt, så har skrivandet alltid funnits med henne. Hennes engagemang är stort, intensivt och mångfacetterat.

Hon har berört och debatterat frågor som apatiska flyktingbarn och rasism och rör sig flexibelt från individnivå till globala sammanhang. Hon har skrivit för tidningar, vänt sig direkt till politiker eller använt sig av vänner, bekanta och olika nätverk för att sprida de texter hon producerat.

– Skrivit har jag gjort så länge som jag kunnat skriva. Det finns tusentals människoöden att skildra och mängder av historier att berätta.

Efter en fil kand i kulturantropologi vid Uppsala universitet ledde en folkhögskolekurs till en tre månaders resa i Östafrika, som följdes av ytterligare resor i Afrika. Johanna Wallin jobbade sedan under sex års tid som administratör vid Föreningen för utvecklingsfrågor. Hennes val av arrangemang rörde sig delvis kring egna funderingar, exempelvis anordnade hon flera seminarier som syftade till att överbrygga meningsskiljaktigheter mellan palestinier och israeler.

– Jag var nog ganska naiv på den tiden. Till slut bestämde jag mig för att ta tjänstledigt i tre månader för att åka till det palestinska området som följeslagare. Jag blev kvar i två år.

Förra veckan debuterade Johanna Wallin med sin bok Jag går aldrig ensam mer, en personligt hållen bok, berättad i reportageform. Genom att dela med sig av sin egen historia synliggör hon problematiken i Gaza och på Västbanken. Vardagen för de ockuperade framträder som skrämmande inhuman. Ett avsnitt i boken handlar om en palestinsk kvinna som Johanna Wallin mötte i flyktinglägret i Tulkarem. Den då gravida kvinnan skulle ta sig över gränsen i taxi till Israel för att köpa medicin till sitt hemmavarande barn som led av en blodsjukdom. Taxin stoppades i en vägspärr och kvinnan anklagades för terrorverksamhet och sattes i fängelse. Där födde hon sitt andra barn som hon fick behålla tills det var två år.

– Sen bestämde fängelseledningen att barnet kunde klara sig utan sin mamma. Två år senare släppte de mamman. Inget av hennes barn kände igen henne. Hon fängslades inledningsvis för att hennes farbror tidigare varit inblandad i terrorverksamhet, berättar Johanna Wallin.

Historierna är många, allt för många. Ytterligare en episod som hon aldrig kommer att kunna frigöra sig från, även den finns med i boken, rör en palestinsk familj som fått sin äldste son sönderskjuten och sedan sitt hus rivet av en bulldozer.

– Soldaterna kommer alltid nattetid, många palestinska barn har därför svårt att sova. De använde den yngre brodern som mänsklig sköld i letandet efter den äldre. När de hittade sonen de sökte sköt de honom så många gånger att det nästan inte fanns något kvar av honom, säger hon.

– Gråtande letar familjen morgonen därpå efter något som de kan behålla i ruinen av det som bara några timmar tidigare var deras hem.

Jag går aldrig ensam mer är den första i en lång rad böcker, om det blir som Johanna Wallin tänkt sig. Hon funderar på att själv översätta boken till engelska och på sikt kanske även arabiska. Men hon vill tillbaka till Palestina och det så snart som möjligt.

Sedan ett år är hon gift med Jonatan, en man som är till hälften israel men som liksom hon valt att jobba på de ockuperades sida. Tillsammans med några vänner startade han Frihetsteatern för att kunna fånga upp och stödja traumatiserade barn och ungdomar som lever i flyktinglägret i Jenin.

Innan Johanna Wallin reste till sin man i Jenin var även hon inblandad i ett teaterprojekt för unga i Tulkarem. Verksamhetens mål är att barn och ungdomar genom teater och andra kulturformer ska våga släppa taget och börja leka, att hjälpa dem att föreställa sig en värld utan förtryck, våld och konflikter. En annan framtid där de själva är fyllda av både självkänsla och självkännedom.

– Vi har en massa idéer men saknar pengar. Min man och jag drömmer om att starta ett tredje kulturcenter i Nablus som är den största staden på norra Västbanken. Ockupationen har pågått i 42 år och det blir bara värre. Vi måste hitta andra lösningar och kallar vår vision för den kulturella intifadan.

Så snart hon kan återvänder hon till Palestina, i framtiden hoppas hon kunna dela sin tid halvårsvis mellan Sverige och Palestina.

Samtidigt som hon hoppas att boken kan öppna dörrar för andra skrivmöjligheter än egna böcker, tror hon att ställningstagandet för Palestina kan liknas vid att skjuta sig i foten på mer än ett sätt.

– Jag hade inte kunnat agera på något annat sätt. Som administratör, antropolog och författare är det därför jättespännande att ha halkat in på det här med kultur. Att se hur det verkligen kan förändra liv. Men vi får se om min kritik når den svenska angiveriapparaten och om jag blir insläppt i Israel nästa gång jag åker, säger hon.