Efter att ha sett en bejublad spelning på Landet i Stockholm i mitten av september behövde jag inte längre undra: Dag för dag kan vara ett av 00-talets sista svenska popunder.

”Svenska”, förresten. De är ursprungligen från Missoula, Montana och slog sig ner i Stockholm för tre år sedan efter att ha bott i bland annat Honolulu, San Francisco och London. Och vadå ”popunder”? En kvarleva från Leif Pagrotskys 90-tal, som brukar klistras på grupper om fyra 18-nånting-killar med Brett Anderson-komplex. Syskonen Sarah och Jacob Snavely är i 30-årsåldern och gör musik med smak av 1980-talets postpunk; ett Sonic Youth som stannat i växten, ett Dead Moon med en frontfigur som både är snygg och kan sjunga...

Vi släpper etiketterna. Dag för dag är två genomtrevliga personer som gör musik från hjärtat. Man behöver inte ha träffat dem för att höra det. Men det är ungefär så de uttrycker det när vi ses:

– Musik handlar inte om ackordstruktur utan om rytm, om känsla, säger basisten Jacob Snavely med betoning på det senare.

Som så mycket annat i deras liv var också flytten till Stockholm oplanerad och hände mest av en slump. Jacob åkte runt i Europa som manager för ett band. Sarah satt i London och gjorde musik på egen hand.

– London suger, du måste därifrån, sa jag till Sarah. Det är så nervöst där, alla kliver på varandra. Visst finns det möjligheter, men sekunden man blir lat äter staden upp dig.

2006 träffade de det svenska bandet Shout out louds, som uppmuntrade dem att flytta.

– Vad är Sverige? tänkte vi. Det har mystiska kvaliteter, snö, vatten, mörker... Det var mörkret som attraherade, skrattar Jacob.

Kanske var det bristen på sol, eller den otvungna stämningen de upplevde i den svenska huvudstaden. ”Svenskar är hur trevliga som helst, lika trevliga som amerikaner, de förstår det bara inte själva”, säger Sarah. Hur som helst föll mycket på plats där och då, mycket tack vare de nyfunna vännerna.

– Vi hade talat om att starta band tidigare men det var först nu det blev seriöst, Shout out louds gjorde det möjligt. De gav oss plats i sin replokal, vi fick tillgång till all deras utrustning. Så satt vi fyra dagar i veckan och gjorde låtar, berättar Sarah.

Det resulterade i en turné som förband till Shout out louds i januari 2008, vilket ledde vidare till spelningar med Lykke Li, Handsome furs och The Kills. Att turnera har varit en viktig del av utvecklingen, då uppstår många låtidéer och själva resandet har gjort bandets riktning tydligare.

– Det är en process, att turnera handlar väldigt mycket om att mata musiken, säger Jacob. Turnerandet utgör en viktig del av vad vi är som band. Det kommer upp nya idéer på vägen och när vi kommer hem omdefinierar vad vi är och växer.

Jacob är självlärd på bas och började när bandet startade för två år sedan. Envishet är förklaringen till att det gått så fort, menar Sarah, som själv är skolad violinist men självlärd på piano och gitarr.

– När jag var fem ville pappa absolut att jag skulle lära mig spela fiol, han tyckte att det var så vackert. Sedan skilde sig våra föräldrar. Jag tjatade på pappa när jag var 15 om att få sluta, men han vägrade. ”Inte förrän du är 18”, sa han. När jag var 18 var fiolen en del av mig. Sedan har jag lärt mig piano, gitarr... men det är väldigt basic. Jag ser mig inte ens som musiker.

Varför inte?

– Hur ska jag säga, det är en speciell kategori... Det finns vissa regler du måste följa och på det sätt som vi gör vår musik bryter vi mot reglerna, och det retar många musiker. När vi spelade in vår demo sa någon: ”Nej, du kan inte pitcha en orgel.” ”Men det låter ju coolt, vad är det för fel?”, sa jag. Jag vet, jag har gått musikhögskola, men det där är bullshit. Visst kan du bli otroligt duktig och tränad men du gör inte något individuellt. Om jag var supermusiker skulle jag förmodligen inte ens kunna spela med Jake, han gör saker hela tiden som man undrar: ”vafan gör han?”. Hans hjärna är inte begränsad av reglerna, han kan dem inte ens. Det är ingen kritik, det är en otrolig förmåga han har att höra musik.

Jacob fyller i och berättar vidare. Syskonen Snavely är otroligt samspelta socialt, det är nästan som att se just proffsmusiker uppträda. Och detsamma gäller i skapandet. Båda skriver texter; Sarah mer på känsla under reptillfället, Jacob i lugn och ro. Melodierna kommer ofta till i replokalen, jammas fram. En sång behöver visualiseras för att fungera.

– Jag får bilder i huvudet av hur en låt ser ut, säger Sarah. Om jag inte kan se några bilder brukar vi förlora låten, eller så argumenterar vi kring det...

Det kan vara lätt att missta Sarah för en världsvan rockstjärna (minus divalaterna som ibland medföljer). Hon har en otrolig scennärvaro och faktum är att hon redan har jämförts med både PJ Harvey och Joan Jett. Men Dag för dag har inga ambitioner att uppfylla rock’n’roll-myterna, tvärtom.

– Folk är bara folk, säger Sarah. Det finns så många väldigt kända människor som bara är ödmjuka och trevliga. Vi känner många musiker i Stockholm, när vi är ute med dem och folk kommer fram och säger ”Åh, det är ni som är Dag för dag”, och pratar mer med oss bara för det... Det är så värdelöst.

I maj kom debut-EP:n Shooting from the shadows och i januari kommer fullängdaren Boo. Den är egentligen klar sedan länge men har försenats av ”skivbolagstekniska” skäl. Sju av spåren är mixade av svenske Johannes Berglund (aktuell som producent för Jennie Abrahamsson).

– Det är han som har fått oss att låta som vi vill, han är väldigt talangfull, säger Sarah. Han lyckades fånga liveenergin i sin lilla studio.

Med sin skräniga, avskalade och melankoliska musik lyckas de ändå, konstigt nog, förmedla en känsla av ro. Några andra budskap har de inte.

– Det handlar om känsloyttringar. Jag har sagt det länge tyst, nästan som ett ode till mig själv, jag ska upp där [på scen]. Det är där drivkraften kommer från för mig, säger Jacob och Sarah fortsätter:

– Vi står inte där med ett politiskt statement, även om det kanske skulle se bättre ut. Det här är mer ett sätt att få fred i oss själva och vara bättre människor... Oj, det lät pretentiöst... (skratt). Men det är sant, jag var en olycklig och sur person innan vi startade bandet. Det syntes kanske inte utanpå, men inuti levde jag inte min grej. Nu när vi står på scen, eller bara att jag vet att bandet finns även om vi inte spelar, är jag så lycklig.

– Och det är trevligt att kunna dela med sig av det, säger Jacob. Jag vill inte stå där och verka som att det jag säger är ”så jävla djupsinnigt”. Så är det förmodligen inte alls, utan det betyder mycket för mig och jag mår bättre när dagen är slut. Men vi vill gärna stödja folk att finna det lugnet i sig själva.