Det politiska landskapet i Moçambique präglas i hög grad av historien – tidigare befrielserörelsen har haft regeringsmakten sedan självständigheten och det största oppositionspartiet, Renamo, är den före detta gerillan som stred mot Frelimo i inbördeskriget på 1980- och 90-talen. 1992 slöts ett fredsavtal och två år senare hölls de första flerpartivalen i landets historia.

Går någon av partierna till val på en politik som är särskilt bra för den majoritet av Moçambiques befolkning som lever som småbönder?

– Samtliga partier pratar mycket om investeringar i Moçambique och om att det är viktigt för att skapa arbetstillfällen. I princip håller vi i UNAC med om att lönearbete är bra för alla, men samtidigt måste vi fråga oss vad det innebär för småbondeklassen i Moçambique –det är vi som är i majoritet och vi känner inte just någon effekt av de stora omtalade investeringarna, säger Ismael Ossemane bekymrat.

Ett antal större investeringar har gjorts i landet sedan freden, de har stor inverkan på BNP men liten inverkan på människors liv. Ismael menar att när det kommer till jordbruket handlar de politiska talen från samtliga partier om hur småbönderna kan bli kommersiella jordbrukare, vilket enligt honom är en tanke som leder fel.

– Det som alltid kommer först för oss som bonderörelse är att förbättra levnadsvillkoren för småbönderna. Det är som att politikerna tror att alla bönder gradvis kommer att få anställning hos de stora herrarna.

Ismael Ossemane menar att vi hela tiden måste ha i åtanke att vi lever i en kapitalistisk tid med allt vad det innebär.

– Det låter fint att de vill skapa många arbetstillfällen. Men kapitalisternas önskan kommer alltid att vara att ha så många arbetslösa arbetare som möjligt, det är ju så de håller arbetskraften så billig som möjligt. Om småbondeklassen hade ett alternativ skulle de kunna förhandla med arbetsgivaren men det har de inte och det gör dem sårbara i en tid som inte bara är kapitalistisk utan också nyliberal.

Men i ett land där hälften av statsbudgeten kommer från utländska givare, kan vi säga att den moçambikiska regeringen har valt denna politik?

– Visst är det så att mycket av det som händer är påtvingat men samtidigt finns det ett utrymme för att säga ifrån – om den moçambikiska eliten ville något annat skulle en förändring vara möjlig, menar Ismael.

Vi återvänder till frågan om den kommersielle bonden och frågan om livsmedelstillgång. Det är inte på grund av att produktionen är dålig som det saknas mat, menar han. Det handlar snarare om hur mat blev en profitvara – vi producerar inte mat för att döda hungern utan för att tjäna pengar. När vi säger att bonden ska bli kommersiell menar vi att vi ska göra maten till en handelsvara. Ismael menar att tillgången till mat borde stå i fokus, inte huruvida bönderna kan kallas kommersiella eller inte. Han pekar på att det finns många länder med stor produktion men där folket ändå svälter, grannlandet Sydafrika är bara ett exempel.

– I Moçambique har Frelimo historiskt sett varit ett parti som har sett till folkets väl. Det som har hänt är att de själva i många fall har blivit representanter för den modell som de säger sig vara emot, säger Ismael. Jag vet att världen är sådan men det betyder inte att jag behöver göra mig till representant för det kapitalistiska systemet, inte heller behöver jag begå politiskt självmord men vi måste ha strategier för motstånd och det ser vi just nu mycket lite av.

Var skulle vi kunna finna detta motstånd i Moçambique?

– I samhället generellt måste det ju finnas motstånd. Förändringarna uppstår i kedjor och det måste finnas en stark rörelse. UNAC är värt vad det är värt. Den rådande modellen, en globalisering baserad på kapitalism och nyliberalism, kommer att stöta på problem – den är inte hållbar. Det sociala missnöjet kommer att växa sig tillräckligt starkt för att bli ett politiskt problem. Det må ta sin tid men det är oundvikligt, säger Ismael Ossemane. Under de svåra åren i slutet på 80-talet förvandlades Moçambique till en kapitalistisk stat. Kriget slutade och mycket förbättrades. Det skapade en slags falsk förhoppning om livet; socialismen tog slut och det gjorde kriget också. Det var som att det första var ett villkor för det andra och vi har ibland svårt att skilja dem åt, menar Ismael och fortsätter på den historiska linjen. Efter några år av entusiasm har missnöjet växt. Vid självständigheten trodde vi att socialismen skulle lösa allt, därefter sattes tilltron till kapitalismen. Vi kan nu konstatera att det inte finns någon sådan enkel lösning på utvecklingsproblematiken, det handlar folkens kamp.

– Det vi vill ha är rättvisa och en bättre fördelning av rikedom. Vi vill ha innehållet i begreppen och om socialismen har haft problem i andra länder måste vi lösa dem. Men det är viktigt att understryka att ingen kan säga att det nuvarande systemet löser problemen, säger han bestämt.

Angående vem som kommer att rösta på vilket parti menar Ismael Ossemane att historien är avgörande och att människor än så länge inte röstar efter partiernas program. Utöver historien är den lokala utvecklingen viktig. Om administratören från ett visst parti i ett distrikt har skött sig bra är det utefter det människor röstar. Det innebär att den som har makten i landet både har en stor fördel och en stor nackdel. Om de inte lyckats lösa folkets problem får de skulden för det, samtidigt har de mycket resurser genom att de sitter på makten.

En nyligen genomförd studie i Moçambique visade att en stor del av moçambikierna inte har särskilt stor tilltro till flerpartisystemet och ifrågasätter bland annat vikten av att ha ett parlament med flera partier.

– Människorna ser bara de höga kostnaderna för att ha ett flerpartisystem men inte vad de får tillbaka. Samtidigt bär inte Frelimo skulden för att oppositionen är svag. Vi kan tycka vad vi vill om Frelimo men essensen för vilket parti som helst är att vinna och vi kan inte döma dem för detta. Oppositionen i Moçambique är duktiga på att göra sig själva till offer och om att gråta och klaga är en kampstrategi kan de nog fortsätta, avslutar Ismael Ossemane.