Med queer blick på litteraturhistorien
På onsdagen avhandlade universitetets queerseminarium ämnet ”Att queera den svenska litterära kanon”. Seminariet, som inrättades hösten 2008, är öppet för allmänheten och syftar till att ge debatten en tvärvetenskaplig belysning.
Ett 20-tal personer hade sökt sig till Engelska parken för att lyssna på de fyra ditbjudna föreläsarna och delta i efterföljande samtal.
Inledningsvis fastslogs att ett queerperspektiv på litteraturen kanske mer handlar om hur vi läser texter än vilka texter vi läser.
Litteraturvetaren Eva Borgström pratade utifrån sin bok Kärlekshistoria där hon granskat samkönat begär i texter från fyra författarskap; Fredrika Bremers, Carl Jonas Love Almqvists, August Stringbergs och Ellen Keys.
En queer läsning av dem menade hon var enkel och berikande att göra, ämnet låg öppet mellan raderna. Hon underströk att den litterära kanon framför allt präglats av en vilja att inte se det normbrytande, att det lagts ner oerhörd energi på att osynliggöra det avvikande.
Anna Cavallin talade om sin Strindbergsläsning där hon framförallt tittat på konstruktionen av kön och maktmekanismer inom heterosexualiteten.
Litteraturhistorikern Claudia Lindén vände och vred på queerbegreppet som en förlängning av genusteorin där man inte bara tittar på betydelsen av genus utan även sexualitet. Hon menade att vi först måste få in de queera författarna i kanon för att sedan övergå i ett queerande av den. Även frågan om det skulle vara till gagn att finna en svensk översättning till ordet queer dryftades.
Det mest pragmatiska perspektivet anlade teatervetaren Kristina Hagström-Ståhl som delgav hur man rent praktiskt kan arbeta med att queera dramatiken.
Hon hävdade att det inom teatern i dag fortfarande finns ett starkt motstånd mot queera kroppsgestaltningar.
– Om teatern ser sig som är gränsöverskridande är det här motståndet oerhört konserverande, sade hon.
Resonemanget belystes med ett uttalande som Benny Fredriksson, chef för Stockholms stadsteater, gjorde häromåret om att Rickard Wolff aldrig skulle kunna spela förste älskare på grund av sin homosexualitet, han skulle helt enkelt inte vara trovärdig i rollen. Det trots att teatern rör sig i världar bortom kategorierna trovärdigt och icke-trovärdigt.
Samtalet mynnade ut i delade meningar om huruvida queerteorin ska ses som makt- och normkritisk eller mer individualistisk, även om föreläsarna föredrog att se sitt arbete som maktkritisk aktivitet.
Paradoxen att behålla själva kanonbegreppet påpekades av litteratursociologen Johan Svedjedal. Samtidigt som man vill bryta normer innebär en omkanonisering utifrån ett queerperspektiv ändå en bekräftelse av grundpelaren i ett bildningsideal skapat av vita, västerländska män.
För att dra en parallell till ett annat maktförtryck: speciesismen, och den gränslinje som inom djurrättsteorin finns mellan de som ägnar sig åt djurskydd respektive djurrätt (där de förra propagerar för större burar medan de senare har ett abolitionistiskt perspektiv som syftar till att avskaffa burarna helt och hållet), kanske vi framöver får se en uppdelning mellan konservativa och radikala queerteoretiker. En brytning mellan dem som accepterar patriarkatets koppel bara det blir längre och dem som vägrar att hållas i koppel och finna sig i att någon akademi talar om för människor vad och hur de bör läsa för att inkluderas.