”Bra teater är alltid politisk”
Emil Almén har spelat Stalin och Helge Fossmo, Palme och Gunnar Sträng. Män med makt, vissa med maktmissbruk. Nu ger han monologen Den metrosexuelle mannen, som gör upp med fördomar och vår benägenhet att kategorisera allt och alla i kön, klass, etnicitet. Sedan säger Emil farväl till Uppsala stadsteater. Och hej Skärholmen.
Efter två och ett halvt år är det dags för skådespelaren Emil Almén att bryta upp från Uppsala stadsteater, som enligt honom själv kommit att bli ett andra hem.
– Det känns förstås vemodigt att lämna en så här bra arbetsplats och alla fantastiska människor, men det är samtidigt roligt att få sätta igång med ett nytt projekt, säger han.
Projektet han talar om är inrättandet av Stockholms stadsteaters scen med tydlig barn- och ungdomsinriktning i förorten Skärholmen. Regissören Carolina Frände ska leda en handplockad ensemble på åtta personer. Bland dem Emil Almén.
– Det är kul att få möjlighet att bli en del av ett sånt här sammanhang, att få vara med i hela processen. Det är inte ofta man har den möjligheten som skådis.
Han säger att han delar ett gemensamt tänk om teater med sina blivande kollegor.
– Det finns en extrem nyfikenhet och experimentlusta. Min erfarenhet av att jobba med Carolina Frände är att arbetet genomsyras av prestigelöshet. Det handlar mycket om att hitta ett publiktilltal och om att inkludera alla.
Att teatern har ett samhälleligt ansvar att lyfta fram och spegla problem, strukturella och universella, är självklart för honom, liksom att den är en konstform som vilar på det kollektiva.
– Teatern är väldigt kommunikativ, den appelerar till människors känslor på ett direkt vis. Utan publiken är det en död konstform.
Emil Almén har under sin tid vid Uppsala stadsteater gestaltat flera historiska figurer. En del av dem mindre trevliga som Stalin och Helge Fossmo. Och senast Gunnar Sträng och Olof Palme i ett drömspel om den senare.
– För mig är det viktigt att berätta historier som betyder någonting, som är plockade från vårt samhälle och som alla kan relatera till på något sätt. Jag tycker mer om det än att spela något helt ihopfantiserat.
Hur förhåller du dig till politisk teater?
– På ett sätt är all teater politisk, i varje fall är all bra teater politisk och opinionsbildande. Till och med när vi spelade Zorro, som är en saga, blev det politik i det att den rör relationen mellan indianer och spanjorer.
Däremot ogillar han när man står och skriker ut sitt budskap till publiken.
– Klichébilden av den politiska teatern är ju att den är ganska aggressiv och en ”pracka på-teater”. För mig handlar det mer om att visa upp olika bilder och lyfta frågeställningar.
Som sista prestation vid Uppsala stadsteater ger Emil Almén två föreställningar av sin egna pjäs Den metrosexuelle mannen, en monolog om identitet. Den handlar om en kille som i gränslandet mellan barndom och vuxenhet förlorar sin mamma i cancer och brottas med hur han ska passa in i samhällsnormen.
– Det är till viss del självbiografiskt men inte så att jag gör våld på mig själv. För mig handlar det om att få till ett genuint möte med publiken.
Begreppet metrosexualitet myntades i mitten på 1990-talet som en beteckning på heterosexuella män i urbana miljöer som bejakar sina feminina – vad det nu är – sidor.
Är det viktigt med ett sådant begrepp?
– Nej, det är totalt jävla oviktigt. Jag är trött på att människor är så väldigt måna om att facka in allting i fack; ”homosexuell? bisexuell? vad är det för kön?”. Det vore underbart om vi slapp sådana frågor. Jag vill visa hur många män, oavsett sexuell läggning, etnicitet och klass, tröttnat på att leva upp till den gängse bilden av hur en man ska vara. Jag funderade på vad som skulle hända om jag gav det ett namn. Händer det något då? Kan vi kanske ompröva våra fördomar om manligt och kvinnligt?
Emil Almén menar att det är fördomar som sitter djupt men att det är vår skyldighet att belysa dem.
– Även om det kanske är en utopi är det det enda sättet som vi förhoppningsvis till slut kan göra oss av med dem.