Just den här kvällen hade det varit fotbollsmatch och grupper med sjungande supportrar drog förbi. Kanske någon terrorist också, vad vet jag? Polisen var i alla fall redo för det.

Visst kan man raljera över de tyska poliserna. De förtjänar det också. Och här är en vits jag hört: I Afghanistan har olika ockupationsländer fått ansvaret för att bygga upp var sin samhällssektor. Italien ska fixa det juridiska systemet och Tyskland polisväsendet (så långt är historien sann). Det fattas bara att Storbritannien tar hand om cateringen så har vi återskapat den europeiska mardrömmen i Asien.

Men det jag skulle komma till är naturligtvis att det raljerande skrattet kan fastna i halsgropen. Det fastnar när vi läser rapporten Neoconopticon från Statewatch och Transnational Institute och inser att hela det civila EU är på väg att bli en munsbit för vapenföretagen. De europeiska vapenjättarna satsar just nu stort på så kallad inre säkerhet, övervakning, gränskontroller och ”full spectrum dominance” i städerna, på landet och i havet.

Pengarna till allt detta kommer från Europas skattebetalare. Så här gick det till: EU-kommissionen bestämde för några år sedan att det var ohållbart att fortsätta försumma den nya boomande säkerhetsbranschen samtidigt som USA satsade enorma summor på sektorn. Amerikanska företag kommer helt att dominera denna framtida viktiga marknad, insåg våra kommissionärer. Vi måste därför hjälpa vår egen industri, så att den kan ta hem en del av de väldiga framtida vinsterna.

När vi i framtiden vill ha alla de nya produkterna köper vi ju hellre europeiskt än amerikanskt, gick resonemanget. Att vi skulle kunna avstå från att skapa det totala övervaknings- och kontrollsamhället verkar inte ha varit ett alternativ att räkna med.

Som vanligt finns ingen tilltro till marknaden när det verkligen klämmer, så EU-kommissionen beslutade sig för att pumpa in miljarder skatte-euro i industrin. Man tillsatte en grupp, och senare ytterligare  två, för att de skulle utforma en långsiktig agenda för den europeiska forskningen om säkerhet. I grupperna ingick en del EU-byråkrater, men framför allt representanter för alla de stora europeiska (och israeliska) vapenföretagen.

Vapengruppen identifierade flera olika områden där den europeiska säkerheten kunde vara hotad, men de hade som tur var en universallösning för alla problem: ordentligt med vapen och high tech-utrustning som ska kunna användas av både civila och militära myndigheter.

Fint! sa EU-kommissionen och gav sedan samma grupp i uppdrag att fördela 200 miljoner euro om året i sju år för att ta fram alla de fina lösningarna. Vapenföretagen accepterade uppdraget och fördelade pengarna. Till sig själva, i hög grad.

EU har alltså lagt ut en viktig del av sin säkerhetspolitik på entreprenad till de aktörer som själva har mest att tjäna på en militarisering av samhället. Samtidigt har ingen seriös intressegrupp med fokus på integritet eller medborgerliga fri- och rättigheter fått något inflytande över processen.

Det var länge sedan jag hörde talas om ”EU:s demokratiska underskott.” Istället är det på modet att överge gammalt EU-motstånd som man växt ifrån.

Men när poliserna ser ut som robocops även vid korvmojen på Mariaplan kanske debatten vänder.