Ibland känns det som om politiken blir ytligare för var dag och vart val som passerar. Med den hypotesen gjorde jag ett besök hos Kungliga biblioteket. Det är med förvåning och viss lättnad som jag kan konstatera att det har producerats politiskt nonsens rätt länge. Åtminstone lika länge som det har funnits valaffischer.

På nittiotalet fick Centerpartiet en ny ledare. Jag är säker på att de flesta av er har glömt honom. Och kanske anade partikamraterna redan från början att Lennart Daléus inte var en man som gick genom rutan. Så för att vi skulle komma ihåg honom lanserade de valåret 1998 kampanjen ”Det här är Lennart”. Det var affischer med just den texten och en bild på Lennart.

Otroligt att Centerpartiet vill få mig att rösta på dem med det budskapet, tänkte jag som i min ungdom trodde att det politiska livet handlade mer om sakfrågor än om förnamn. Vart är vi på väg? funderade jag. Så här illa kan det inte ha varit förr.

Men så upptäcker jag nu hur Alf Svensson lanserades. Det var 1973 med ett porträtt på den unge politikern, åtföljt av texten ”Nu kommer Alf Svensson”. Enda skillnaden på 25 år är alltså att efternamnet har försvunnit. Förflackningstakten kanske inte är så fruktansvärt hög ändå.

Längre tillbaka var affischerna mer fyllda av konflikt. Och så länge det finns konflikter i samhället bör det väl vara så. Som vänstersinnad blir jag hellre kallad för monster än gnällspik, för då erkänner man i alla fall att min politik är ett alternativ och inte bara en bakåtvals.

1928 gjorde högern en affisch med texten: ”SVERIGES KVINNOR! En var som röstar på ’arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning, och sedernas förfall.” Det är ju bra information som faktiskt ger mig något att stå på även om jag inte hinner läsa igenom partiprogrammen. Jag skulle nog ha röstat på arbetarepartiet efter att ha sett den.

Det fanns också affischer som inte innehöll så mycket information men ändå tydligt visade på partiernas profil. 1964 hade Högerpartiet till exempel en bild på en kärnfamilj och texten ”Tjäna, äga, trivas”.

Men som jag skrev i början har det även producerats nonsens så länge valaffischen funnits. Lennart Daléus partikamrater valde 1960 en affisch med två tecknade äppelkindade ungdomar och texten: ”Gör som vi två, välj Centerpartiet”.

1948 körde Högerns riksorganisation med det mer obegripliga budskapet: ”NAPPA INTE! fast pepparkakorna blivit fria, utan VÄLJ HÖGERN”. Illustrationen visar ett flöte och en metkrok agnad med en pepparkaka. Kanske finns det någon bildad läsare där ute som kan upplysa mig om bakgrunden?

Vad hade arbetarpartierna för budskap då? Alltså, kanske var de många gånger poänglösa de också, och kanske var angreppen på motståndarna lika låga. Men om man som jag tycker att det låg mer sanning i deras kamp så blir det svårt att göra en opartisk bedömning. 1936 hade Arbetarepartiet socialisterna en typisk valaffisch med en bild på en man som trädde in i något slags röd utopi och texten ”Öppna dörrarna till arbete och bröd!”

Jag har två personliga favoriter som jag vill nämna som avslutning. Ett år, jag vet inte vilket, kunde man se en grymt stor granat och ett grymt litet bröd bredvid varandra på en affisch. Texten löd: ”Ju större granater ju mindre bröd. Rösta för avrustning! Rösta med socialistvänstern!”.

Den andra affischen är från 1914 då man kunde läsa att ”Högerns program är folket under militarismens ok”. Snyggt, snärtigt och lika sant då som nu. Fast det är klart – den som motsätter sig EU:s militarisering är väl mest en gnällspik.