– Vi tänker att centrumet ska utgöra en nod för polisforskningen i landet och föra forskningen framåt, säger utbildningsledare Bo Wennström, docent i allmän rättslära vid Uppsala universitet.

Poliscentrumet är enligt honom tänkt att fungera som en kunskapspartner för alla som är intresserade av polisrelaterade frågor. Planer finns även på att upprätta en så kallad skadedatabas, utformad utifrån ett rättsmedicinskt perspektiv - något som saknas i svensk forskning i dag

Kunskaperna vid centrumet ska kunna användas av såväl enskilda personer, som organisationer, institutioner och lärosäten.

Genom den tvärvetenskapliga ansatsen uppnås en bredd och variation i utbudet, som enligt Bo Wennström kan användas på många olika sätt. Inom juridiken hanteras exempelvis polisrätt och straffrätt som gränsar mot rättsmedicin och den bevisning som är möjlig.

– Maktmedelsanvändning och bevisning styr ju hur polisen arbetar, det vill säga vad polisen får och inte får göra respektive kan och inte kan göra. Exempelvis skulle vi kunna arbeta med att ta fram alternativa metoder vid provokationer.

Två parallella EU-ansökningar har gjorts för det framtida centrumets räkning. En av dem görs gemensamt med Rikspolisstyrelsen.

– Integritet är viktigt från båda håll och vi kan inte sätta oss i knät på någon, de sköter sitt och vi sköter vårt. Däremot hoppas vi kunna samarbeta genom exempelvis uppdragsutbildningar och uppdragsverksamhet, säger Bo Wennström.

Under hösten kommer bland andra historikern Heléne Lööw och Marie Allen, lektor i genetik och patologi, hålla i två av seminarietillfällena i serien om polisforskning. Lööw har bedrivit forskning om nazister/nationalister och den autonoma vänstern och särskilda polistaktiker vid större demonstrationer, medan Allen ligger i framkant inom DNA-forskningen.

En av dem som inledde seminarieserien var genusforskaren Denise Malmberg. Hon redogjorde kortfattat för sin senaste undersökning, vilken 2008 resulterade i rapporten Dolda brottsoffer - polismyndighetens och socialtjänstens hantering av brott och övergrepp mot personer med funktionshinder.

Syftet med hennes undersökning var primärt att öka kunskapsbasen för hur brottsutsatta funktionshindrade vuxna män och kvinnor hanteras av berörda myndigheter.

– Undersökningen har konkret lett till en del organisatoriska förändringar hos några av de myndigheter vi varit i kontakt med. Vi har även märkt av en viss attitydförändring. Om information kommer från rätt person, får de direktiv uppifrån så gör de som de blir tillsagda. Men förändringar tar tid, säger Denise Malmberg.

Hennes forskning pekar på att kunskaperna i dagsläget ofta är otillräckliga hos de instanser och organisationer som tar emot funktionshindrade brottsoffer. Inte sällan händer det att dessa avvisas från brottsofferjourer eller kvinnojourer för att lokalerna inte är handikappanpassade, eller för att personalen helt enkelt saknar de speciella kunskaper som fordras.

– Vår personal är vald utifrån speciella kunskaper och personlig lämplighet. Både fysiska och psykiska handikapp är något vi måste vara medvetna om och kunna ta hänsyn till i vårt utredningsarbete. Men ibland blir det ändå fel, kommenterar Ulf Johansson, chef för familjeroteln vid Uppsalapolisen, resultaten i rapporten.