Vart du än vänder dig ser du skivor. Cd och vinyl, sida vid sida. Butiken öppnar lagom till lunch och fortfarande lite duschblöt i håret tar innehavaren emot sina kunder. Kunnigt lotsar och svarar han dem som bara har frågor eller är där även för att köpa. Parallellt med samtalen skärs ljudbilden, med en viss regelbundenhet, sönder av en telefonsignal.

– Målet är väl att tillgodose de små behov som finns av fysisk musikvara nu för tiden. Hyrorna är lite annorlunda på den här sidan av Kungsgatan. Enligt stadsplaneringen är vi ju ute på landet, säger Peter Ericsson bara aningen sarkastiskt och med hänvisning både till sin nya verksamhet och det faktum att många i dag hämtar sin musik från internet.

Men han tillstår att han är nöjd med hur hans affärsrörelse, som satsar på kvalitet och småskalighet, utvecklat sig under året. Sedan 8 november 2008 driver han skivaffären Örat, som med sitt urval utgör rena himmelriket för vem som helst. Här är alla genrer representerade, men skivorna är handplockade och finns oftast bara i ett exemplar.

– Jag bevakar mina intressen, och kommer aldrig att konkurrera med TV-shop, ICA Maxi och Statoil, men är positivt inställd till nätet. Folk kan ju lyssna på allt där, sedan kommer de hit och köper skivan trots att de redan har hört den. Ungdomsmusiken är nog den som tar spö, många unga nöjer sig med gratis och komprimerade ljudbilder, säger han.

Linus Johansson forskar och undervisar vid institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet. Han understryker att fenomenet med nya utmanande format eller medier som möjliggör näst intill gratis musikkonsumtion inte är någon nyhet.

– När radion kom på 1930-talet och kassettbandet på 1970-talet, lät det på precis samma sätt: ”Stackars artister som inte får sälja några skivor”, säger han.

– Jag menar att problemet är konstigt formulerat och att situationen för artisterna är oförändrad. De har aldrig tjänat på skivorna, däremot låter skivbolagen oss tro att det är på det viset. Rent hyckleri – titta bara på Napsterrättegångarna – när det är branschen själv som tjänar pengarna.

Linus Johansson menar att det är bra om situationen medför att artister av i dag lägger ner sin energi på att möta sin publik vid spelningar istället för att jaga skivkontrakt. För att underbygga sina ståndpunkter hänvisar han till undersökningar som inte i någon större utsträckning talar för att musikkonsumenten upphör att spendera pengar, men att vanorna ändras över tid och att det exempelvis kan ske på bekostnad av skivköp till förmån för liveframträdanden.

– Men med vinylskivor är det lite speciellt. Ett vinylköp handlar om omslaget, tyngden, ljudet, auran – jag sympatiserar mer med vinyl som är mer fysisk på något sätt. Cd:n är bara ett format som på 1990-talet representerade västerländsk kapitalism medan vinylproduktionen huvudsakligen skedde i Östeuropa, säger han.

Även professor Sten Dahlstedt på universitetets institution för musikvetenskap skriver under på den rätt osentimentala beskrivningen av Cd:n.

– Cd:n lanserades som en evighetsmaskin men har visat sig ha kort livslängd. Vinylen och andra medier håller betydligt längre. Även ljudåtergivningen skiljer sig åt. Men man vänjer sig vid komprimerade ljudformat, säger han.

På Örat har den tredje kunden i ordningen efterfrågat en skiva som ligger på ett bolag som har hamnat i trångmål på grund av kanske just ändrade konsumtionsvanor. I det aktuella fallet rör det sig om Rikskonserters skivbolag Caprice records som enligt ett regeringsförslag från 21 september hotas av nedläggning med hänvisning till dess blygsamma och inte speciellt inkomstbringande verksamhet. Atmosfären präglas för en stund av den oro som kunden, vars musikupplevelse helt plötsligt frysts i en utredning, känner.

– Om de räddas av storbolagen kan etiketterna vandra vidare. Svensk folkmusik betraktas ju inte som kultur längre utan som eländigt fiolgnissel. Du blir ju inte arg av detta, eller hur, frågar Peter Ericsson kunden som står närmast, och åsyftar musiken, för stunden Ranarim, som hörs i högtalarna.