Padre Tiago är en katolsk präst som arbetar bland småbrukare och lantarbetare i Brasilien. Han har ingen församlingskyrka och inget vanligt ämbete. Han ser istället som sin uppgift att finnas ute bland människorna och lyssna på vad de har att säga och dela deras problem. Han arbetar i delstaten Pernambuco i nordöstra Brasilien, den delstat där sockerrören traditionellt har odlats ända sedan kolonisationen. I somras bjöds han till Danmark till förberedelserna inför klimatmötet i december, då passade han på att besöka Sverige.

Du är i Sverige för att berätta om produktionen av etanol och föra fram lantarbetarnas röst. Hur vill du beskriva utvecklingen i Brasilien?

– Jag skulle vilja säga att det hela tiden blir värre, jag skulle vilja säga att Brasilien är på väg mot en katastrof. De övergivna byarna blir bara fler och fler. Sockerrören expanderar och de växer helt olagligt ända ner i de floder och sjöar som enliga lagen skulle skyddas. Allt fler lantarbetare får gå upp två på morgonen för att hugga sockerrör och sedan komma hem först till kvällen och ändå tjänar de bara en spottstyver. Uppe där jag arbetar i Pernambuco och där sockerrören totalt dominerar landsbygden är vi underutvecklade och skälet till detta är sockerrören som lagt en förlamande hand över hela landsbygden, inget kan utvecklas.

Ja, men i São Paulo leder väl sockerrören till att många blir rika?

– Ja vissa tjänar mycket, men de är mycket få. Ribeirão Preto som är centrum för etanolindustrin är nu den rikaste staden i hela Brasilien. Ingenstans annars är det så tätt mellan juvelerarbutikerna, ingenstans annars säljer man så många Rolls Royce, ingenstans annars är det så gott om helikoptrar. Jag kan berätta en historia för dig. Jag var där nere och besökte en stad i närheten. Jag talade med en kvinna som berättade om sin bror. En av dessa etanolbaroner hade köpt en helikopter och hennes bror skulle flyga den till den nye ägaren. Han kom dit, överlämnade helikoptern och allt var frid och fröjd. Så sa han, nu reser jag hem. ”Nej det går inte sa etanolbaronen, jag har inte bara köpte helikoptern, jag har köpt dig också.” det är så det är, dessa människor är helt samvetslösa. De tjänar enormt med pengar medan deras anställda arbetar sig till döds, och detta kallas det nya rena drivmedlet. I Ribeirão Preto finns det fler människor i fängelse än det finns människor kvar på landsbygden.

Här i Sverige hoppas många på att man skall kunna certifiera den brasilianska etanolen, men WWF ser faror för ekologin med sockerrören, men tror att den skulle kunna skapa mögligheter för småbrukare. Hur ser du på det?

– Detta är det vi kallar ”Frukten man håller fram i dörren för att komma in” Det är så man vill lura i oss att etanolet producerat på det sätt man gör i Brasilien skulle kunna vara en framtid. Jag kan ge dig ett exempel: Genivaldo var en småbrukare i Pernambuco, regeringen lovade honom 8 000 dollar om han odlade sockerrör på sina marker. Han tänkte, nu kan jag äntligen köpa bra kläder åt min familj. Pengarna gick till sockerbaronen, sockerrören planterades. När han skulle hämta pengarna sa baronen: Ja, jag måste ju dra av lite pengar för utsäde, bekämpningsmedel, gödsel och själva skörden. Det visade sig att han i praktiken var skyldig 500 dollar. Flera småbrukare jag träffat har helt enkelt ryckt upp sockerrören, för de förlorar bara på dem.

Många svenska organisationer menar att etanolet kan vara en lösning för oss. Naturskyddsföreningen och Kooperation utan gränser ser fortfarande möjligheter med etanolen. Hur ser du på det?

– Jag är mycket bekymrad över svenskarnas agerande i etanolfrågan, det var därför jag ville komma hit. Ute i världen har Sverige ett mycket gott rykte som moraliskt föredöme. Om Sverige accepterar något måste det vara bra, sockerbaronerna i Brasilien säger att svenskarna köper vårt etanol, då kan det inte vara något fel på det. Jag blir mycket bekymrad, inte minst för Sveriges skull, ni kan förlora ert goda rykte.

Men Brasilien har ju en president som kommer från fackföreningsrörelsen, som själv upplevt fattigdomen och som mötts med stora förhoppningar.

– Jag kallar Lula Inácio Lula da Silva en Quisling som har förrått de 62 miljoner som röstade på honom. Jag har ingen förklaring till hans agerande annat än att han verkar vara köpt. Lula vid makten har inneburit att de sociala rörelserna i Brasilien försvagats. Tänk dig bara en sådan sak som att 200 000 sociala aktivister har gått till olika tjänster inom den federala apparaten, det är en katastrof. Vi måste bygga upp en helt ny samling av aktivister och det kan ta tiotals år, varje aktivist vi förlorat är ett nederlag.

Men hur löser vi klimatkrisen? Många har ju sett etanolet som möjligheten att komma loss ur oljeberoendet. Går det inte att certifiera?

– Låt inte oss i Syd lösa era energiproblem, ert klimatproblem, på bekostnad av vår mat och vår jordbruksmark. Det är inte etanolet i sig som vi är emot, det är den modell enligt vilken den produceras i Brasilien, med stora jordegendomar och slavliknande arbete. Jag har inget emot bioenergi, vi har använt det sedan vi värmde våra grottor under stenåldern. Men som etanolet produceras i Brasilien vill jag inte ens kalla det agroenergi som en del vill eftersom det kommer från jordbruksprodukter. Jag vill kalla det nekroenergi, eftersom det vållar död och förstörelse.