– Jag var sjuk av missunnsamhet, säger Line Knutzon när hon ombeds berätta om idén bakom sin pjäs Hantverkarna som hade Sverigepremiär på Uppsala stadsteater förra lördagen.

En av Danmarks mest hyllade nutida dramatiker sitter utanför Stora scenen och lyssnar till ljuden från genrepet som pågår bakom väggen.

Hon konstaterar att man valt samma musik som Det kongelige teater i Köpenhamn till hennes komedi med det övergripande temat girighet. För det är denna otrevliga egenskap, vilken hon menar är symtomatisk för samtiden, som pjäsen främst sätter upp en spegel mot.

– Det var helt sjukt när jag såg mig omkring, plötsligt sprang medelklassen runt och levde som små miljonärer, trodde de var rika och köpte nya kök, badrum, bilar och sommarhus för lånade pengar, säger Line Knutzon och häller upp kaffe.

– Jag kom på mig med förvridna tankar om att jag som succéförfattare också borde leva på ett visst vis, ha en massa saker. Pengar, pengar, pengar, allt kom att handla om pengar. Jag hade aldrig tänkt att jag ville ha något av allt det där innan. Det var ett behov som skapades utifrån.

Med de egna svängande inkomsterna bemötte banken dramatikern med hånskratt när hon ansökte om ett lån. Det tog henne ett helt år att bearbeta habegären hon kände men när hon väl frigjort sig från dem kunde hon skriva sin hämnd. På bästa Tarantino-humör går hon i Hantverkarna bärsärkargång bland sina karaktärer.

– Jag var så förbittrad, och jag skojar inte, men när jag kom över det kunde jag genomföra min önskan att skriva en pjäs där alla straffades och dog, säger hon och skrattar.

Hon understryker att den här pjäsen skiljer sig från hennes tidigare i det att den handlar om konkreta saker och rör sig i en konkret tid.

– Hantverkarna är det minst existentiella jag skrivit. När den spelades på Det kongelige kom det stora busslaster med människor. Och de skrattade och skrattade åt sig själva. Jag förstod att jag hade gjort ett lustspel, som en amerikansk komedi med Jack Lemmon. Men jag gjorde det inte med vilje, det var historien som bestämde.

Line Knutzon har jämförts med Molière vilket inte är det minsta svårt att förstå.

– Jag känner inte till Molière så bra men jag har sett hans pjäs Misantropen. Den var fantastisk. Han berör också hela det här snobberiet kring överklassen. Det är precis likadant i dag, säger hon.

Utpekad som företrädare för Generation X, har det muttrats en del från 68-generationen om ”livsstilsteater”, att Knutzons pjäser inte är tillräckligt politiska.

– Det där är riktigt skitsnack. Jag har fortfarande inte lyckats lista ut vad politisk teater är, är det när man skriver en pjäs om Watergate? Jag ser mig själv som politisk i det att jag intresserar mig för världen, men min privata åsikt är inte intressant. Som författare bör jag kunna sätta mig in i alla typer av människor och hållningar. Det har mer och mer gått upp för mig att skrivandet handlar om att maskera sin egen avsikt.

Som dotter till den vänsterpolitiske skådespelaren Lars Knutzon och dotterdotter till champagnesocialisten och kabaréartisten Lulu Ziegler stod Line Knutzon redan på sina barnsben stadigt i den myllrande samhällsdebatten i arbetarstadsdelen Vesterbro i 1970-talets Köpenhamn.

– Jag är uppfostrad på vänsterflygeln och det gör mig ont att se att dagens vänster verkar ha sovit på lektionen. I Danmark, och även i Sverige, är det verkligen en svår politisk situation nu. Varje gång jag slår på tv:n vill jag alltid stänga av den genast. Där sitter oftast någon megakvick, välformulerad ung nyliberal som sveper undan sina opålästa motståndare hur lätt som helst, säger hon.

– Jag har inte gått och blivit liberal, men jag känner mig väldigt besviken på hur lite vänstern lyckas åstadkomma. Till exempel när man besöker Christiania nu för tiden, det finns inget nyskapande, ingen musik, ingen teater att tala om. Det är bara småborgerligt och så bor det en massa rika pushers med jacuzzi där.

Med så vitt skilda förebilder som Beckett och The Office, Pinter och Saturday Night Live-komikern Will Ferrell har Line Knutzon, helt autodidakt, slipat sitt dramatiska hantverk till förfining. Men rolig försöker hon aldrig vara.

– Det lärde jag mig i 20-årsåldern när jag skulle skriva ett stycke och framföra det på 25 minuter inför folk i teaterbranschen. Jag gjorde mig omak och försökte vara allvarlig och dramatisk men det slutade med att de satt och gapskrattade.

Så fort hon kommer åt tjuvlyssnar Line Knutzon på sin omgivning för att finna inspiration till sina träffsäkra dialoger.

– Jag lyssnar inte så mycket på vad folk säger utan mer på rytmen i samtalet, hur det är uppbyggt, vem som har makten. Till exempel hörde jag ett vansinnigt roligt samtal hos bagaren för ett tag sedan. En dam i min ålder blev fullständigt vansinnig när en av expediterna ville slå in hennes ”kärnmjölkskakor” som ”sockerbröd”. Det är otroligt att folk går och bär på så mycket raseri.

Hur det ska gå för Hantverkarna i Sverige är Line Knutzon spänd på. Hon menar att skillnaden mellan svenskt och danskt sinne för humor är en avgörande punkt i hur den ska tas emot.

– När svenskar gör något som ska vara roligt så så får jag känslan av att det ofta blir lite tokroligt. Jag har funderat på om det är det naturalistiska arvet efter Bergman och Strindberg som vilar så tungt över landet att man liksom måste göra tossighetsrevolt, säger hon.