I centrum står ett radhus med tillhörande trädgård och paret som bor där fungerar som berättelsens nav. Det hela utspelas i idyllen Partille, men det skulle kunna vara vilken småstad som helst.

Båda paren har sina svårigheter och de blandas i varandra. Särskilt grannkvinnan Tanja (Evalena Ljung Kjellberg) är väldigt glad för att dels lägga sig i andras liv och dels få det mesta att handla om hur synd det är om hennes släkt och hur hemska män är. Stormigt är bara förnamnet på hennes förhållande med Herman (Robert Bolin).

Maria (Tina Lenne) och Nils (Lars Andersson) som bor i huset är vid olika vägskäl i livet. Hon är gravid och trivs med tryggheten i radhuset, han känner sig kvävd och vill ut och har nu anlitat en mäklare (Ingvar Örner) som förhoppningsvis kan få ett bra pris för huset.

Det som på ytan verkar vara ännu ett relationsdrama är i själva verket en kombination mellan svartaste drama och fars. När du tror att det har gått för långt skruvas det hela åt ett varv till, det blir overkligt men ändå realistiskt. Hur skruvade personerna än är, är de fortfarande trovärdiga. Detta tack vare djupet de tillåts att ha genom Petra Revenues förmåga att skildra personer, och regissörerna Karin Blixts och Lars Anderssons förmåga att ta tillvara dem.

Och karaktärerna växer hela tiden. Både mäklaren och pastorn (David Sperling Bolander) börjar som endimensionella schabloner av hur mäklare respektive religiösa fanatiker förväntas vara. Men allt eftersom kvällen fortlöper blir de riktiga människor, och faktiskt de minst konstiga av dem alla. Tyvärr viftas pastorn bort lite för lätt. Vem är han? Varför är han där överhuvudtaget? Och mäklarens fyllebabbel om sitt dåliga äktenskap är egentligen helt oviktigt i sammanhanget. Han behöver inte ha kommunikationssvårigheter med sin fru för att vara intressant, istället blir nästan lite påklistrat och överflödigt. Det är spelets här och nu som är det intressanta. Inte heller behöver Tanjas och Hermans tragiska hemlighet komma fram.

Tanjas sätt att fullständigt invadera grannarnas hem och lägga sig i deras bråk med långa haranger är helt magnifikt. Evalena Ljung Kjellberg njuter av sin karaktär, hon får många tillfällen att briljera och tar elegant tillvara dem, med perfekt tajming. Överhuvudtaget är Petra Revenues text perfekt för den här ensemblen, eller om det är tvärtom. Och dessutom är samspelet mellan aktörerna så tajt och bra att det skulle kunna fungera som en instruktion i emsemblespel. Tyvärr medför det gnistrande samspelet att dramatiken tappas för en stund i monologerna. Särskilt Marias monolog på trappan, där Tina Lenne för en stund förlorar intensiteten.

Helhetsintrycket blir lite ojämnt. Stundtals lysande, stundtals lite svagare. Dessutom blir scenografin förbryllande ibland. Den är snygg och användbar, den tar tillvara på scenrummet och är helt trovärdig som ett radhus med trädgård. Men vad som i första akten förefaller vara en vägg med fönster blir i andra akten en bred dörr ut. Eller glömmer de sig och går rakt igenom väggen?

Föreställningen ramas in av Boney M och en del originalmusik signerad Björn Knutsson. Musik är snygg, passande och effektiv, men tyvärr för hög ibland. Pastorns inledande vilddjursmonolog dränks och försvinner i musiken och även ett par gånger under föreställningen dränks delar av dialogen.

Priset för pjäsens dramaqueen går spontant till Tanja, men jag skulle även vilja påstå att Nils passar in på epitetet. Han längtar bort, han får ångest, han letar bowlingklot med buller och bång och redan i början valsar han in och tar tag i Maria och är så kär. Och om hon är den lugna i deras förhållande så är Herman (som Tanja kallar för Göring när hon är arg) lugnet i det andra paret. Nästan för lugn. Världen går under och han står och grillar korv. Samtidigt blir det som om han symboliserar världen utanför. Även när det råder fullt krig är det alltid någon som försöker bibehålla lugnet och tryggheten i vardagen.