Mer än ett ton jord har placerats i orkesterdiket. Stora Scenen på Dansens hus i Stockholm, är sig inte lik. Ännu återstår en hel del förberedelser innan världspremiären kan ske av butohverket Luscious. Ett verk skapat av den svenska butohdansaren och koreografen Susanna Åkerlund eller SU-EN, med rötter i Almunge utanför Uppsala.

– Luscious betyder härlig eller ljuvlig. Verket är en lovsång till livet, i gestaltning av naturen. En motkraft till samtidens domedagsanda och negativa spiraler, säger SU-EN, medan hon växelvis sopar jord från scenen och ger korta direktiv till övriga medlemmar i truppen.

– Även om människan går under så fortsätter naturen som inte har de problem vi har. Vi borde lära oss av naturen som expanderar, men inte på bekostnad av något annat.

Sedan 1997 håller SU-EN Butoh Company till i en gammal skola i Almunge. Kompaniet grundades redan 1992 i Tokyo, under den åtta år långa period som SU-EN vistades i Japan och bland annat studerade hos butohdansaren Tomoe Shizune.

– Butoh är kroppskonst snarare än dans. Med utgångsläge i den levande kroppen med en självklar plats i rummet utan att ta plats. Dansarna är även med och bygger upp scenografin, förklarar SU-EN.

Tygerna i scendekoren är mjukgrå eller varmt gröngrå. Några av dansarna som dyker upp för att öva har sina scenkläder på sig medan andra enbart har hunnit ordna håret.

Alla i ensemblen genomgår en lärlingsperiod på mellan tre och fem år och bor periodvis i anslutning till studion.

– Inte som ett kollektiv, men platsen där vi håller till är viktig. Det är oändligt viktigt att skapa sig sitt eget rum där man står fri att ta butohn på allvar och behåller basen, essensen, och inte sugs in i alla andra konstformer. De äpplen och växter vi har med på scenen kommer från Almunge och vi färgar våra egna backdrops med vad som finns vid skolan, säger SU-EN.

Hon rör sig i en pendlande rörelse från stort till smått och tillbaka, inget undgår hennes blick. Hon lämnar scenen och går upp ett par bänkrader och sätter sig inom hörhåll för ljusdesignern Svante W Monie, ytterligare ett par rader upp sitter Lee Berwick som ansvarar för musik och ljudbild. De tre är oerhört samspelta och kommunicerar på ett staccatoliknande sätt medan deras överenskommelser resulterar i en allt mer fulländad scenbild.

Under drygt en timme jobbar de fram ljus och ljud tillsammans med ensemblen, beståendes av tio dansare och en sångerska. Om och om igen körs de tre slutsekvenserna. Rörelser korrigeras i det oändliga, liksom ljuset. Allt hänger till slut ihop. Ljud, ljus, människa och rörelse.

– Fria tidningen sa du, friheten är så vansinnigt viktig och kan nås med inre disciplin. Men frihet innebär samtidigt inte bara att göra vad man vill. Dels måste man hitta sin plats i livet och leva det fullt ut, att göra livet till en aktiv handling, avslutar SU-EN innan hon fortsätter sin väg mot det samtida nuet och premiären på Luscious.