Litteratur

Ingrid Elfbergs deckardebut är väl förankrad i Göteborg. Här bor Eva med sin man från stadens finansiella toppskikt, och deras två små barn. Tvåårige sonen har blivit utsatt för sexuella övergrepp, och en förskolelärare är dömd för brottet. Men Eva har svårt att gå vidare, hon inser att fel person är dömd, och börjar på egen hand leta efter den riktige förövaren.

Enligt bokens baksida handlar det om ”urkraften i Evas kärlek till sina barn”, men detta är egentligen bara berättelsens ingång. Urkraften i hennes kärlek är odiskutabel, men i själva verket rör sig berättelsen runt det fundamentala i deckargenren; att hitta den skyldige. På så vis är inte kärleken till barnet det grundläggande i historien, utan det är sökandet efter sanningen. Även om sanningen i detta fall medför att den skyldige inte kan utsätta sonen för fler övergrepp. Pojkens tillstånd blir sekundärt, framförallt är det Evas envishet som är berättelsens kärna.

Någon hjälp får inte Eva då omgivningen, inklusive polisen, tycker det bästa vore att lägga det bakom sig. Och i makens familj, med svärmor i spetsen, sopas problem under mattan.

Historien är mestadels drivet berättad, Ingrid Elfberg lyckas göra boken svår att lägga ifrån sig, tack vare hög spänningsfaktor och ett levande språk. Samtidigt finns det några detaljer jag inte kan låta bli att irritera mig på.

Relationen mellan Eva och hennes psykolog, och hela den bihistorien, blir bara onödig och nästan lite dum. Samma onödighet präglar de ständiga referenserna till Göteborg. Visst är det kul att få veta var hon rör sig, men varenda gatsten Eva går på behöver inte nämnas vid namn. Hon är i Göteborg. Geddit.

Och vad är det för man hon är gift med? Även någon som är uppväxt med en ”sopa-under-mattan”-mentalitet skulle slåss för sitt barn. Överhuvudtaget framstår maken som en orealistisk och ointressant bifigur. Personporträtten är i allmänhet ganska platta och blir i många fall schabloner.

Ingrid Elfberg skriver lättillgängligt och målande, men ännu en korrekturläsning hade varit på sin plats. Det är tråkigt att behöva hänga upp sig på små språkfel i en spännande historia. Dessutom använder hon ”dom” istället för ”de” och ”dem”, något som verkligen sticker ut från texten. Det må vara okej i vissa sammanhang, men här fungerar det inte.

På det stora hela är detta dock en lyckad debut, framförallt lovar den gott för framtiden. Har bara Elfberg fler lika maffiga och spännande historier på gång kan hon mycket väl komma långt i branschen.