FILM

Den japanske filmskaparen Hirokazu Kore-edas film Barnen som inte fanns (originaltitel Dare mo shiranai), som var Sverigeaktuell 2005, lämnade få biobesökare och kritiker oberörda. Berättelsen om de fyra barnen som lämnats vind för våg i en lägenhet i ett stressigt, skoningslöst Tokyo är baserad på en verklig händelse. Med Kore-edas varsamma handlag skildrades händelserna konsekvent ur barnets perspektiv.

Kore-edas senaste film Still walking (Aruitemo aruitemo) är en sällsamt vacker studie över hur sorgen kan äta sig in i, forma och stelna människors liv och vanor. Hur den påverkar interaktionen och många gånger ställer sig i vägen för vår förmåga att nå varandra. Det är också en film om brustna förväntningar och om det arbetsamma projektet att gå vidare, komma förbi och slutligen förlåta, oss själva och andra.

I ett hus där tiden står still förbereder en åldrad mor och hennes vuxna dotter en familjemiddag. Samtalet som förs dem emellan rör mest vardagligheter, som det förkastliga med snabbmat och det bästa sättet att tillaga rättika. I bakgrunden vankar en åldrad fader, en pensionerad läkare som ogärna förmedlar sig med de övriga i familjen. På väg till huset är en vuxen son, dennes nya hustru och lilla pojke. Det är med stor motvillighet mannen närmar sig barndomshemmets olösta konflikter och eventuellt nya väntande. När alla är samlade får betraktaren snart bevittna ett nästan rituellt möte.

Måltidens vardagliga konversationer sjuder av träffsäker humor, men i minnes-fragment och enstaka trevande fraser letar sig det outsägbara in. Tomrummet efter en son och bror som drunknat tolv år tidigare vilar blytungt över familjemedlemmarna. Stillsamt företas en vandring till den dödes grav. Åter hemma konfronteras åskådaren abrupt med att sorgen har tagit en gisslan som den vägrar släppa. Hos det gamla föräldraparet vilar ett falskt hopp om lindring som en vildand av Ibsenska mått, mellan fadern och den överlevande sonen en generationell brytning som en Tjechovsk mås.

Yutaka Yamasaki, som även stod för fotot i Barnen som inte fanns, låter kameran stå stilla i scen efter scen. Det tillsammans med detaljrika miljöer, en väl genomtänkt dramaturgi och dialog som nära nog förefaller dokumentär resulterar i upplevelsen av en obruten fjärde väggen-naturalism, behärskad till förfining. Därtill har Kore-eda bemödat sig om att stanna till och genom små nyanser skänka djup åt varje enskild karaktär.

Hirokazu Kore-eda har med Still walking givit filmhistorien ytterligare ett stycke mästerlig realism, uppfriskande i en tid när det kliar i filmskapares fingrar att få testa CGI, söka chockera genom att mixa genrer och ägna sig åt interna referenser. Kore-eda har själv skrivit manus efter sin roman baserad på samtal han hade med sin mor om sin egen barndom dagarna före hennes död.

Även om inte Still walking når ända upp i klass med Barnen som inte fanns är det en film som ingen cineast bör missa. Det är en varm, rak och ärlig berättelse om verkliga människors verkliga liv och vedermödor.