För Marx och många andra är människan en aktivt skapande varelse - och religionen med dess kompromisslösa dogmatik tillsammans med kyrkans krav på blind lydnad, verkade som ett hinder för människans utveckling.
Guds död är ett sedan länge konstaterat faktum; vi ser det överallt i populärkulturen - där vi brottas med vår mänsklighet utanför religionens ramar. Där rätt och fel flyter ihop i gråzoner eller där Gud, liksom i en William Gibson-roman, är en sedan länge övergiven artificiell intelligens som samlar brottsstycken ur vår historia till prydliga små konstverk, omöjliga att tolka, och utan någon uttalad mening.
I dag vänder vi oss till Ebba, Sofi och stora glansiga magasin för vägledning. Vi imponeras snarare än äcklas av att Olindas galaklänningar kostar 100?000 kronor. Vi tröstshoppar efter en jävlig dag på jobbet och följer slaviskt modedogmerna kring tajta jeans och plastiga hårdiadem. Samtidigt
ploppar stylingprogrammen upp i tv, och unga kvinnor drömmer om att 'jobba med att hjälpa folk att hitta rätt stil', typ som Trinny och
Susannah.
Mode- och skönhetsindustrin har helt enkelt ersatt kyrkan.

Jag är medveten om att liknelsen haltar på många punkter och att jag helt förbiser genusperspektivet här; men med en grupp självutnämnda 'fashionistas' som lever och dör för mode och design kan jag inte låta bli att undra vad som skulle hända om dessa (oftast) kvinnor la sina kreativa krafter på någonting annat än att marschera omkring i shorts och stövlar likt en övervintrad Hitlerjugendklan, eller om de sökte mening i någonting annat än att shoppa svindyr kosmetika och släpa omkring på Chloés allra trendigaste väska, som är en ergonomisk katastrof och ger upphov till kraftiga smärtor i rygg och nacke.
Jag menar inte att det är fel med estetik, och jag tror att viljan att skapa skönhet i sitt liv finns hos alla människor. Jag är själv offer för vår kulturs devis, att det är varje kvinnas plikt att se så trevlig och bra ut som möjligt. Jag hyllar prinsessan Victoria som gjort hästsvansen legitim - enkel, snabb och presentabel på två sekunder.

En annan parallell mellan dåtidens religion och vår tids opium är likriktningen. Oavsett om du är på jakt efter en billighetsklänning eller en dyr Marc Jacobs-outfit kan du hitta den i princip var som helst.
I alla större städer, i varje världsdel kan du köpa exakt samma plagg, parfym eller rouge (och med internet blir allting ännu enklare). Dalsland och Dubai ligger inte så långt ifrån varandra i det hänseendet.
Jag har ingen aning om hur vi borde leva våra liv - och jag tror som sagt att vi gärna omger oss med skönhet; allra helst av den vi själva skapar, men jag stör mig på att mode- och skönhetsindustrin på sistone tilldelats en oförtjänt kultstatus.
Jag har svårt att tro att vi kan konsumera oss till kritiskt tänkande och en skapande praktik där vi aktivt deltar för att ge liv åt våra egna tankar och föreställningar kring hur vi skulle vilja leva med både oss själva och andra. Jag finner det inte ett dugg kreativt att stå framför ett skyltfönster och glo på en guldfärgad shoppingbag från
Alessandro Dell"Acqua - det är en solitär och passiv icke-handling.
Kanske lever vi i det samhälle vi förtjänar, och kanske har vi egentligen väldigt få möjligheter att välja vilka handlingar vi utför, drömmar vi drömmer, praktiker vi deltar i (eller som upprätthålls genom just våra handlingar).
Men att skapa sig en identitet genom konsumtion och en borgerlig 'hålla skenet uppe till varje pris anda' är ungefär lika kreativt som att röka opium.