1983 står det tatuerat i svart på h:s bröstkorg. En markering som skvallrar om hans ålder. 25 år gammal har h: eller Hjorten eller Reversed Obesity eller Johan Hjort, som är hans riktiga namn, hunnit ge ut ett tiotal fullängdsalbum och lika många EP:s, främst med noise och ambient på egna etiketten deersound. Därutöver tillkommer livespelningar, ljud/bild-installationer och samarbetsprojekt med andra musikskapare både i Sverige och utomlands.

Den 13 juni släppte han skivan 018:Experimental, en samling där ett ansenligt antal lokala musiker, kompositörer och producenter medverkar. Alla med det gemensamt att de lever och verkar i Uppsala.

– Tanken med skivan var att visa att det finns så många bra och olika musikskapare som inte får den uppmärksamhet de förtjänar, säger Johan Hjort.

Han är punktlig till mötesplatsen som vi bestämt till den kontroversiella “Näckens polska” av Bror Hjorth, statyn som - äntligen enligt många, tyvärr enligt andra - efter renovering är tillbaka på sin plats framför tågstationen.

Johan Hjort berättar att det från att han fick idén till skivan tog ett tag att hitta ett sätt att förverkliga den.

– Jag började med den redan 2007 i tankarna. Men det var först på hösten 2008 när jag fick ett stipendium av Musikens hus vänner på 10 000 kronor som det tog fart. Nu under våren la jag två-tre timmar om dagen på den, säger han. Jag är glad och stolt över att ha gjort den även fast det har varit enormt mycket jobb.

018:Experimental som är tryckt i en upplaga om 500 exemplar känner inga ordningsregler. Noise, minimal och dark ambient, blandas ogenerat med chiptune, instrumental hiphop, spoken word och jazzig electronica. I Uppsalas medier har det varit knäpptyst om släppet. Något som Johan Hjort tycker är tråkigt, men kanske bevisar dess tillkomsts grundtes, att det lokala ofta hamnar i skymundan.

Uppsalaregissören och poeten Dag Thelander säger i skivans outro att “Uppsala måste försöras”. Med profetisk, nästan atonal röst mässar han att man måste börja vid stationen och se till att ingen kommer undan och när pendeln inte går nio över mer så måste ni ”slita upp gatstenarna längs gågatan och kasta in dom genom skyltfönstren och på dragspelare, korvgubbar och peppiga tonåringar från läkare utan gränser. Allt måste förstöras.”

Johan Hjort ler när texten kommer på tal.

– Jag har en hatkärlek till Uppsala. När jag läste Dags text så kände jag att den sammanfattade precis vad jag känner för stan, säger han och tillägger: Men jag tycker att det är en bra musikstad. Här finns ett brett spektrum av musiker som gör allt ifrån minimal musik till dödsmetall. Men det är klart att de inte märks lika mycket som dem i Stockholm.

Han poängterar att Musikens hus eller Uppsala Konsert och kongress, som inte ligger fullt så smidigt i munnen, betytt mycket för stadens musikscen.

– Först var jag kritisk till bygget och tänkte att bara det de kallar finkultur skulle få plats där. Men så har det inte blivit. Det är kul att ambitionen är att det ska vara så brett som möjligt med allt från black metal-band till konserter med Oslo symfoniorkester.

Även den mer experimentella musiken har beretts en scen i staden genom husets tillkomst. Men på det hela taget menar Hjorten att Sverige har en bra experimentell scen, inte minst på noiseområdet.

– Det finns ganska många svenska noiseskapare som är väldigt populära utomlands med noisemått mätt. Den skandinaviska noisen skiljer sig från till exempel den amerikanska. Medan de amerikanska noiseartisterna ofta bara går in och jammar i studion och spelar in allt rakt av har folk här mer struktur.

Själv började Hjorten göra noise 2006.

– Då samplade jag mycket ljud. Nu spelar jag in nästan alla ljud själv, berättar han och tillägger att han i början hade svårt att gå hemifrån utan sin lilla digitala bandspelare av märket Edirol. Det för att inte missa några användbara ljud.

Och det finns nästan inget som låter som han inte gillar. Favoritljudet är gnissel.

– Gnissel är ofta väldigt trevligt, dörrar som gnisslar och där gnisslet håller i sig länge. När man grindar en skateboard låter det också skönt. Det är ett ljud jag skulle vilja använda, men jag har aldrig lyckats få till någon riktigt bra inspelning, säger han.

– Ljud är underbara. Det är faktiskt bara barnskrik jag har svårt för. Jag klarar skärande rundgång men kan inte hantera när barn skriker. Fast jag har grannar som har barn och ett dagis 50 meter från där jag bor så jag funderar på att spela in dem i smyg.

Om man frågar runt lite bland dem som jobbat med, eller på annat sätt kommit i kontakt med Johan Hjort som musikskapare, får man omdömen som “produktiv” och “extremt driftig”, en som ”tar tag i saker”. Så skulle han emellertid inte välja att beskriva sig själv.

– Jag är en otroligt lat människa. Jag kan ligga och kolla på tv och vilja byta kanal men inte komma åt fjärrkontrollen med handen utan istället lägga hur mycket energi som helst på att hitta en lösning på problemet och försöka ta något annat som jag kan nå den med. Det är nog rätt typiskt för 80-talister, att man vill ha kontrollen men man orkar inte resa sig, skrattar han.

Men under hela samtalet droppar han mer eller mindre genomtänkta projektidéer han skulle vilja göra framöver.

– Jag får idéer hela tiden men skriver aldrig ner dem. De ligger kvar i huvudet ändå. En idé, som jag får se om den blir av, är att spela in fem minuter på varenda fik i Uppsala och sedan klippa ihop det. Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna på samtal runt omkring. Det är otroligt att folk pratar helt öppet om vad som helst utan att tänka på att de kan bli inspelade.

2006 skrev en recencent på UNT efter att ha lyssnat på skivan echo, att Hjortens musik måste komma från helvetet. “Hans experimenterande med brus och pip kan göra vilken rofylld själ som helst till ett darrande nervvrak. Men vrider man bara ner volymen ordentligt och blundar blir det plötsligt fascinerande och oljuden förvandlas till något som åtminstone utomjordingar skulle kunna kalla för musik”, summerade skribenten med en tokrolig kritikersnärt. Ett omdöme som måste vara något av det finaste någon som arbetar för att bryta existerande normer och ramar inom musikkonsten kan få.

Samma år som echo gav Hjorten även ut plattan Ljudterrorism, komponerad med hjälp av tre walkie-talkies. Trejde spåret, “Ointressant rymdresa”, är en reaktion på astronauten Christer Fuglesangs första rymdfärd och medias bevakning av densamma. Skivans titel till trots ser sig inte Hjorten som en ljudterrorist, i sådana fall snarare som en ljudens frihetskämpe.

– Tidigare var jag nog ljudterrorist, nu föredrar jag att kalla mig ljudkonstnär och så är det upp till andra vad de tycker, säger han och rycker på axlarna.