Allvarligt, Rederiet, när man ser om det, tillhör verkligen det förflutna. När man såg teveprogram på fasta tider, en gång i veckan. Och man fortfarande accepterade såpans alla dramaturgiska regler; viskningar, de fullkomligt hisnande lojalitetsbytena etcetera. Man och man och imperfekt förresten, jag tycker de håller fortfarande.

Mer än en gång, säkert fler än hundra, har jag blivit sittande framför Våra bästa år och dreglat åt Drake Hogestyns fulländade såpa-skådespeleri. Aldrig har väl någon viskat tystare, tänkt högre och rynkat ögonbrynen oftare än John Black, som Hogestyns rollkaraktär heter.

John Black har dessutom varit exorcist, tung missbrukare, förlamad, polis och djupt förälskad (för det mesta ömsesidigt) i de flesta av seriens kvinnliga protagonister. Utom hans egna barn då, och vilka som är det är förstås omöjligt att veta. På samma sätt som hur man ska hålla reda på vilka som är föräldrar till dem alla, vilka som är släkt med varandra och i sådana fall hur. Våra bästa år, Days of Our Lives i original, är antagligen såpornas allra finaste juvel i det avseendet. Mest långlivad, inte dyrast, men med de svåraste och mest osannolika intrigerna. Självklart är det omöjligt att redogöra för dessa på det här utrymmet. Inte heller känns det särskilt väsentligt.

En stor del av tjusningen med dagsåpor i Våra bästa års skola är densamma som den med fotboll: frustrationen man upplever som åskådare. Ett meningsutbyte kan ta veckor att ta sig igenom: avsnittsförfattarna är självklart fullt medvetna om att man måste se eländet till slutet. Likadant känns det med fotboll. Chans på chans på chans och så ett besviket nej. Eller ja. Eller, allra troligast, en mystisk blick, något oförlöst, en möjlighet som inte tas tillvara på i tid. Ett dagsåpeavsnitt är bara en transportsträcka till nästa. En mållös match är också en match. Och så har 50 eller 90 minuter passerat som man aldrig får tillbaks. Fast ärligt, vad skulle man annars gjort av den tiden? Läst en bok? Spelat in ett blandband? Jobbat?

Allvarligt, igen, jag raljerar lite här. Läsning är inte det minsta omodernt. Däremot blir det aldrig riktigt coolt att vara 40 år och sitta på sitt arsle och tycka olika om olika saker hela dagarna. Men det är nu det jag ägnat mitt sorgliga liv åt.

Jag har läst ungefär 15 böcker i sommar och jobbat mest hela tiden ändå. Det går, man gör avkall på sömn och umgänge i stället. Fast jag har mest läst dussinlitteratur: Milleniumtrilogin (gravt överskattad), GW Persson (rolig, välskriven, men inte precis nyskapande). Och läst om lite Harry Potter och Steve Sem Sandberg. Trollkarlar och terrorister. Vad ska man göra? Ibland, när det är sommar, pallar man fan inte med verkligheten och alla klantskallar man kan råka på i den. Men jag menar allvar med såporna. Hellre någon annans dramatik än min egen, liksom.

Ibland, när det är sommar, pallar man fan inte med verkligheten och alla klantskallar man kan råka på i den.