Nu utkommer den prisbelönta, i Sverige relativt okända, klassikern Med livet framför sej (1975) i en enligt baksidestexten efterlängtad nyutgåva. Och det är inte svårt att förstå varken stora ord eller utmärkelser. För detta är ingen vanlig roman.

Handlingen kretsar kring berättaren Momo, en vetgirig pojke av odefinierbar ålder som aldrig haft tid att vara bebis. Uppväxt hos den judiska ex-horan Rosa, vars skönhet och ungdom med råge passerat bäst före-datum, rör han sig världsvant bland hallickar och småskurkar i Paris mindre fashionabla kvarter. När han inte tar hand om Banania, Moses och de andra fosterbarnen vill säga. Eller ser efter den allt mer vimsiga matronan.

Genom Momo lär vi känna Bellevilles kaféer och horgator, samt hans brokiga vänkrets. Och det är inte ont om färgstarka karaktärer. Här finns transvestitan Madame Lola, före detta boxare från Senegal med alla förutsättningar att bli en bra hemmafru, om nu inte naturen lagt hinder i vägen; matthandlaren Monseur Hamid, som är tjenis med Victor Hugo och ständigt bär ett tummat ex av Les Miserables i fickan; Monseur Waloumba och hans stamfäder, som alltid tillkallas när någon i kvarteret är i behov av andeutdrivning.

Och så Rosa förstås, som är den enda Momo har i världen. Men det är också så att hon bara har honom. Det är genom detta ömsesidiga beroende som romanen för oss, mot Madame Rosas allt snarare stundande död. En död som ter sig allt mer katastrofal – men också motvilligt efterlängtad. För egentligen är det Momo som alltid tagit hand om Rosa, det är bara han som känner till judehålet i källaren och Hitlerporträttet under sängen från tiden på det tyska vårdhemmet. Och det är bara han som kan klä henne riktigt fin när hon ibland vill återse sitt gamla hor-jag i spegeln. Så att resa i väg med en cirkus blir det inget av med, åtminstone inte så länge Rosa lever.

Med livet framför sej är en hjärtskärande kärlekshistoria, full av underfundiga betraktelser av allt från stort till smått. Ibland fruktansvärt rolig, ibland så sorglig att det knyter sig i halsen. Med diger livserfarenhet blandad med renaste oskuld beskriver Momo omvärlden på sitt alldeles egna språk. Med ord han snappat upp än här, än där, kan hans filosoferande bli alldeles tokigt. Eller, lika ofta, precis på kornet och rejält samhällskritiskt dessutom.

För Momo ser det de flesta ingen ser och förstår mer än vad han tror. Som att hoppet är det sista som överger människan, hur märkligt den än kan te sig. Och att man aldrig ska fästa sig vid någon om man inte vill dö av smärta när den oundvikliga förlusten väl drabbar.

Men trots alla möjligheter till ångest och bitterhet, Med livet framför sej är långt ifrån någon eländesorgie. Tvärtom. För i denna allmänmänskliga berättelse om förlust och rotlöshet är det oerhört befriande att ta del av Momos livsglädje och framtidstro. För kan han se det vackra i allt det trasiga fula, så kan fanimej även du och jag.