Det är en existentiell fråga, eller en samvetsfråga: vad är egentligen mitt ansvar som svensk när jag vet att vapen hela tiden skickad dels till krigs- och konfliktområden och dels till väldigt fattiga länder och därigenom stöder felprioriteringar? Vad är då mitt ansvar, kan jag nöja mig med att tänka att nu har jag gjort vad jag har kunnat, eller ska jag ingripa mer konkret?

Men varför inte ta med sig en rejäl slägga till Jas-planen, varför en vanlig hammare?

– Dels är det en symbolik i hammaren, det är ett verktyg de flesta har och inget konstigt. Det blir en del i att förmedla att det här är inget elitistiskt eller att man måste vara proffs för att göra det här; alla ska kunna vara med och göra det här. Det var kristna grupper i USA som började med det här på 80-talet – de hade läst i bibeln att svärden skulle smidas om till plogbilar (som är den delen av plogen om går ner i marken) som ett böjt svärd. Det man kan döda med ska man istället använda till något som kan ge liv.

För hammaren är ett konstruktivt verktyg... ?

– Ja, det där är intressant. Många säger och känner att det är en destruktiv metod vi använder. Det var en pastor som skrev på sin blogg efter aktionerna i höstas att syftet är jättebra och att vi måste arbeta mot vapenexporten, men att mål och medel måste stämma överens. Att vi inte kan använda en destruktiv metod för att uppnå något gott.

– Jag har svårt att förstå det, vadå ”destruktiv metod”. Jag ser inte något destruktivt med det alls, men det är väl att man kopplar det till vandalism och att ”slå sönder saker ska man ju inte göra”. Men hur kan man se det som något dåligt? Vad är det för prioriteringar man gör egentligen? Att skydda vapen blir viktigare än att skydda liv om man drar det till sin spets: nej akta vapnen, de får man inte göra någonting med. Men det kanske bara är en första reaktion och att man när man funderar lite mer på det kommer på andra tankar...

Hur påverkar aktivismen dig som diakon i Svenska kyrkan?

– Aktivismen är ett sätt för mig att vara kristen och följa Jesus. Jesus främsta budskap var att vi skulle leva på ett annat sätt i världen, och det sättet kallade han för guds rike. Framför allt sa han att vi inte ska använda våld eller bygga ett samhälle i hierarkier, att vi ska ha jämlika relationer och inte förtrycka de svaga och fattiga. Så den stora frågan för kristna i dag borde vara ”hur kan jag leva ut Jesus värdering i mitt liv och vad betyder det?” För mig är att motverka våld, orättvisor och förtryck verkligen kärnfrågan i att leva som kristen, så därför blir en central del av mitt kristna liv att förbättra eller fördjupa aktivismen, att arbeta för världen. Det behöver inte ske i kristna sammanhang – Ofog till exempel är inte en kristen organisation, men alla människor av god vilja behövs så det spelar mindre roll. Det är inte alltid så viktigt vad för motiv eller anledningar till sina handlingar man har, utan vill man göra gott och gör det så kan vi arbeta tillsamans oavsett vad vi tror på.

Du vill ju följa Jesus väg, var han en aktivist?

– Ja, det kan man säga. Han använde på ett sätt civil olydnad eftersom han bröt mot många civila och religiösa regler och normer. Den viktigaste aktionen var när han gick in i templet och välte stolar och bord där man sålde valuta att användas vid offer. Han visste att det var livsfarligt att gå in där och göra en sån grej. Sen har ju man ifrågasatt hur ickevåldslik den var; att komma in och välta bord när någon sitter bredvid är inte något som vi skulle göra i dag.

När du träffar andra inom kyrkan, vilken reaktion får du då på det du gör?

– Det är en blandning. Oftast är reaktionen positiv och nyfiken, jag får mycket stöd.

Kan man se den koppling du ser till religionen?

– Javisst, det gör man. De allra flesta kristna ser den utan att man behöver påpeka den. Sen när det gäller just att gå in och hamra på saker är det inte lika uppenbart för folk, men allmänt att man är seriöst engagerad i fredsrörelsen är ju allmänt accepterat.

Var går gränsen för vad man kan göra?

– Jag tycker det är en lite konstig fråga – ickevåld innebär respekt för alla människor, så det innebär i så fall hur mycket skada är man beredd att göra mot död materia, hur många vapen är du beredd att förstöra.

Inom fredsrörelsen går åsikterna om proster isär, tycker du det är fel med passiva protester?

– Det är ändå en tanke som jag kan tycka är intressant: varför säga nej, det är dumt och trist att säga nej. Protester handlar ändå om att förmedla till makthavare att ”gör inte så här eller gör så här”, och det är då ett överlämnande av makten. Vi förminskar oss själva och säger att vi inte kan göra något, ”ni kan väl göra något, snälla?”

Är det ett problem för dig att många människor tycker att aktivism utifrån religion är något negativt?

– Ja, jag önskar att ingen agerade våldsamt utifrån sin tro. Religionens potential att bidra till våldhandlingar uppmärksammas mycket mer än religionens potential att bidra till fredshandlingar, men globalt sett tror jag att religionen bidrar mycket mer till fred än till våld.

– Jag hade den diskussionen med en person i går som sa att ”det här låter ju som en utopi, många kristna använder ju våld och sådär…” Ja, det är ju sant, men det är ju bara att kämpa på tänker jag. Man måste ju börja någonstans.