Det börjar med comebacken. Alf Robertson är i maj 2008 efter ett antal strokes och hjärtinfarkter rätt svag, men självklart ska han spela i Flunsåsparken ändå, att säga nej är inget alternativ. Och som vanligt får han till den där goa stämningen med publiken.

Sedan flyttas handlingen bakåt, till Gamlestan i början av 1940-talet och Alf Robertsons barndom. Efter det är det en rak kronologi. Han växer upp, blir sjöman och reser över hela världen, börjar nära artistdrömmar, slår igenom och så vidare. Allt skildras framförallt genom Robertsons egna minnen och tankar, men även vissa i hans omgivning får komma till tals.

Boken bygger i huvudsak på de otaliga samtal som Lundberg haft med Robertson och utger sig för att vara ”Alfs egen historia”. Detta fungerar mycket på grund av att Robertson själv är en historieberättare av rang. Mycket i boken är onekligen roligt att läsa, om allt är helt sant eller inte spelar egentligen ingen roll.

Problemet är snarare att Lundberg är så okritisk, förmodligen för att han står för nära Robertson. Som biografi betraktad är boken rätt tam. Den är fullproppad med historier och anekdoter, men Lundberg tassar bara runt det mest intressanta, kanske för att hans respekt för Robertson är för stor. Det är alltid ett problem när en biografi skrivs av någon som känner huvudpersonen personligen, eller till och med har honom som idol. För Börje Lundberg blir det därmed dubbelt problematiskt.

Robertsons många kvinnoaffärer, ohämmade supande och eviga slöseri med pengar framstår genom Lundberg som enbart charmigt, även om Robertson själv kan tycka att han inte var så klok alla gånger. Det frågas inget om hans ibland tvivelaktiga syn på kvinnor eller hur han egentligen tänkte då han gjorde sina mest märkliga val. Ingen av hans kvinnor intervjuas heller, förutom sista hustrun som han var gift med till slutet.

Att Lundbergs biografi ger en något onyanserad bild av myten Alf Robertson betyder inte att den är ointressant. Dessutom är den underhållande, tack vare Robertson själv, även om mycket bör tas med en nypa salt. Den riktigt nördiga kan för övrigt fördjupa sig än mer i slutet. Där finns nämligen listat en del av allt det som har förekommit i media om Robertson, samt recensionsarkiv och diskografi.