Alexander Rybak är som tagen direkt ur Sagan om Isfolket, och musiken skulle stundtals fungera perfekt som soundtrack till bokserien. Han har själv skrivit många av låtarna, och melodierna är det inget större fel på, däremot är han ingen vidare textförfattare. Den dramatiska13 Horses är en suggestiv låt som är snygg rent musikaliskt men förstörs av en halvtaskig text om simmande hästar. Det kan ju vara en norsk-vitrysk metafor som jag inte förstår, men det gör inte texten bättre.

Det råder inga tvivel om att Rybak är en skicklig musiker. Som låtskrivare är han okej. Albumets problem är snarare att han vill så mycket men inte vet riktigt vad. Gammaldags pop eller modern pop eller folkmusik eller klassiskt? Hans föresatser lär ha varit att blanda norsk glädje och ryskt vemod och den biten har han lyckats med, i ett par enskilda låtar. Det är också de låtarna, där mixen fungerar, som är skivans höjdpunkter. Men helhetsintrycket av skivan blir mest spretigt och rörigt.

Nej, fiolgutten bör syssla med det han kan och inte vingla in på andra spår. Jag får nästan intrycket att någon annan än Rybak själv har haft för mycket att säga till om, och därmed sänker skivan. Bottennappet är öppningsspåret Roll with the Wind, en obeskrivbar mix av gud vet inte allt, där Rybak tar i så han nästan spricker. Inte lyckat. Men å andra sidan kan det inte bli sämre efter det.

Skivans bästa låt är nog trots allt Fairytale, även om den förlorar på att bara höras i studioversion, men hela albumet är hyfsat. Inte lysande men inte heller värt en totalsågning. Jag kan mycket väl tänka mig att han så småningom kommer att göra riktigt bra musik, bara han kommer fram till vad han egentligen vill.