En moderat kulturpolitik, både i teorin och så som den har praktiserats tidigare, på bland annat kommunal nivå, utgår från tanken att individen själv ska bestämma vilken kultur han eller hon ska konsumera. Det innebär minimalt ekonomiskt stöd från samhället till olika kulturskapare. Kultur är en vara och betraktas som obetydlig för staten om den inte betingar ett pris på marknaden. Den kultur som inte bär sig själv har i princip inget existensvärde.
Men denna syn på kulturen är inte giltig för alla moderater. En förskjutning i värderingar, åtminstone till det yttre, har skett inom partiet. Under Reinfeldts ledarskap och kanske redan före honom, samt parallellt med arbetet att skapa de nya moderaterna och alliansen, har de nyliberala värderingarna tonats ner och partiet för numera fram mer kulturkonservativa värderingar. Sådana har förvisso alltid funnits inom partiet.
September 2005 kom moderaternas första partimotion om kultur på fyra år. Den beskrevs som en förnyelse. Istället för att hävda att kulturinstitutioner får klara sig på egen hand föreslog man extra anslag på flera områden. Framför allt handlade det om kulturarv, satsningar på barn- och ungdomskultur samt ökat stöd till nationella scener som Dramaten och Kungliga Operan.
Dessa förslag återkommer nu i alliansens budgetproposition, som presenterades i veckan. Utgiftsområde 17 är det poetiskt klingande namnet på den nya regeringens kulturella godispåse.
Mycket lite tyder på att regeringen tänker föra en politik som går i nyliberal riktning. Därför var också valet av Cecilia Stegö Chilò så förvånande.

Det finns få spår i budgeten av den 'kulturfientliga' politik som flera kulturarbetare befarat. Budgetposterna följer i stort sett socialdemokratisk tradition och formuleringar som 'de statliga insatserna har stor betydelse för tillgången till och intresset för teater, dans och musik runt om i landet' är återkommande.
På flera områden höjer till och med alliansen de statliga anslagen till kulturområdet. Strindbergs Intima Teater i Stockholm får ett permanent stöd om 1 miljon per år. Operan och Dramaten får 2,5 miljoner mer vardera och bidraget till folkbildningen, som i debattartiklar förutspåtts en sänkning med 300 miljoner kronor, ska nu istället höjas med 490 miljoner kronor.
Det är naturligtvis skillnad på moderat kulturpolitik och en politik som alliansen tillsammans kokar ihop. Alla partier har sina egna käpphästar. Men moderaterna, som största parti och med flest ministerposter, har mest inflytande. Om man trots allt ser utnämningen av Cecilia Stegö Chilò som en fingervisning om den kulturpolitik moderaterna och/eller alliansen framöver vill föra, är mer radikala åtgärder att vänta. Hittills har debatten kretsat kring något av följande:

- Fri entré på museer slopas för vuxna
- Kultursponsring blir avdragsgillt
- Konstnärslönerna försvinner
- Avtalet med public service-företagen
förkortas från sex år till tre år

Förslag i än mer nyliberal riktning - att exempelvis landstingen ska fokusera på sina kärnområden (inte kultur), att ta ut avgifter på boklån och att slopa bibliotekslagen, som har hörts under valrörelsen, märks det inte mycket av. Närmast kommer kanske det partipolitiskt fristående Fria moderata studentförbundet, FMSF, som vid utnämningen av Stegö Chilò entusiastiskt undrade: 'Hur fort kan man avveckla ett departement?'
- Kulturen är alldeles för viktig för att staten ska tillåtas styra den. Ett fritt och blomstrande kulturliv kan uppnås först då den statliga inblandningen rullats tillbaka och kulturdepartementet lagts ner. Ett bra politiskt mål för Stegö Chilò är alltså att göra sin egen post överflödig, sa Ulrik Franke, ordförande för FMSF.
Också Mattias Svensson, Timbro, vill avveckla kulturdepartementet. Om stat och kultur sitter i samma båt skapas en ömsesidig inställsamhet och ett gynnande av någras åsikter på alla andras bekostnad, resonerar han.
'Sverige har med Cecilia Stegö Chilò fått en kulturminister som på allvar kan göra upp med bidragskulturen. Någon som inser att ett fritt och levande kulturliv inte kan växa ur kulturpolitiska åtgärder, utan tvärtom kräver att staten lämnar kulturen i fred', skrev han i Expressen den 9 oktober.
Även om FMSF eller Timbro inte är representativa för regeringen finns sådana strömningar i hela alliansen och det är inte en slump att kultur som 'vuxnas fritidsverksamhet' är det epitet som många vänsterdebattörer förknippar med en borgerlig kultursyn. Kultur för vuxna ska vuxna betala.

Samtidigt finns en konservativ fåra inom moderaterna som betonar ett 'bevarande av kulturarvet'. Här går en skiljelinje mellan partiets två fraktioner, den konservativa och den ny- liberala, där den senare alltså menar att kulturstöd är onödigt och hämmande.
Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten, säger att både det nyliberala och det kulturkonservativa synsättet innebär försämringar för kulturen.
- De värdekonservativa vill stödja finkultur men inte satsa så mycket i till exempel förorten och nyliberalerna vill bland annat sänka public service. Vilket scenario det än blir är det en försämring.
Cecilia Wikström (fp), vice ordförande i kulturutskottet, verkar representera en legering av dessa två synsätt. Hon menar att kulturdepartementet har styrt alldeles för mycket under socialdemokraterna och vill betona ord som frihet och bildning.
- Det kanske låter tråkigt när jag säger det, men vi vill ha en modern kulturpolitik som betonar de stora friheterna, som yttrandefrihet, och bildningstanken. Det är trevligt att ha en befolkning som uppskattar det fria ordet och som är trygga i sitt språk, därför tänker vi bland annat stifta en lag för att skydda det nationella språket, svenska.
Kulturpolitiken har inte förändrats sedan 1974, menar Cecilia Wikström. Samtidigt har världen genomgått radikala förändringar.
- Vi lever i en globaliserad värld. Videokonst, fildelning och internet var knappt kända företeelser på den tiden, säger hon och markerar en tydlig gräns mot den socialdemokratiska kulturpolitikens värden. Kultur för alla, kultur som ett sätt att förändra samhället nämner hon inte med ett ord.

Vad har ni för visioner när det gäller kulturpolitiken?
- Vi vill framför allt betona frihetsmomentet. Vi tilltror institutionerna att besluta om sin egen framtid och vi ska inte in och detaljstyra. Temasatsningar som ungkulturår och mångkulturår ska vi sluta med, de inskränker den konstnärliga friheten.
Cecilia Wikström talar vidare om en 'otidsenlig' kultur- och mediepolitik. Ett exempel är licensfinansieringen av public service, som alliansen nu ska se över.
- Är det tidsenligt att ha en licensfinansiering som grundar sig på vilken apparat man har, när man i dag kan se på tv genom sin dator eller på mobilen? frågar hon retoriskt.
Public service-mediernas framtid är en het fråga. Och med den frågan om tv-licensens vara eller icke vara. Moderaterna vill slopa avgiften och ersätta den med en skatt, men har i dag inte stöd för detta i alliansen. Folkpartiet vill se över systemet, medan centern och kristdemokraterna vill ha kvar public service i sin nuvarande form.
Göran Greider menar att just public service-frågan är viktigare än någonsin i och med det borgerliga styret.
- Folkpartiet och moderaterna har idén att SVT ska göra mer seriösa program och sluta producera underhållning. Det är en livsfarlig tanke. Själva idén med public service är att den ska dra till sig alla samhällsskikt. Om borgarna fick som de ville skulle SVT bli som något TV8. Det är viktigt att public service går på flera ben, och har både intellektuell underhållning och intellektuell samhällsanalys. Annars får vi en uppdelning där lågutbildade tittar på TV3 och TV4 och en elit tittar på ett bantat public service.
Samtidigt tror han att att skandalerna kring licensskolket har stärkt public service.

Cecilia Stegö Chilò kom direkt från nyliberala tankesmedjan Timbro till kulturdepartementet. En främmande fågel i svensk kulturpolitik. Kanske bidrog också detta till hennes avgång. Frågan är om utnämningen ska ses som en markering av den politik regeringen vill, eller kanske ville, föra.
Pelle Andersson, kulturredaktör för Aftonbladet, är en av dem som hårdast kritiserat Stegö Chilò och krävt hennes avgång.
- Hon stod längst till höger i regeringen och för Timbro är kulturpolitik en rent marknadsanpassad sak. De tycker att kultur som folk inte är beredda att betala för inte ska finnas, oavsett om folk kan betala eller inte. Med den synen är det mycket kultur som inte skulle komma ut över huvud taget.
Han tror att Stegö Chilòs huvudsakliga uppdrag var att 'nacka public service'.
- Man vill dela upp tv:n i en kommersiell kanal och en elitkanal. I nästa budget tror jag vi kommer att få se vad en högerinriktad kulturpolitik betyder. Men det är svårt att veta vad nästa minister vågar göra.
Göran Greider är förvånad över att Stegö Chilò tillsattes.
- Reinfeldt fick ju mandat på att det inte skulle vara något stort systemskifte. Men nu verkar ju fasaden ha rämnat tack vare skandalerna och vi ser en sorts elitens regering med en smak av Djursholm, det tror jag många känner.
Greider menar att tillsättningen kan ha haft som syfte att fungera som en 'testballong'.
- Om det går bättre i ekonomin framöver blir de kanske modigare i sina systemskiftande reformer och då kan nästa kulturminister våga gå längre.
Vem som ersätter Stegö Chilò är svårt att förutspå. Pelle Andersson tippar på Lena Adelsohn Liljeroth, en värdekonservativ moderat. Han tror inte att moderaterna vill släppa posten till något annat parti. Även Göran Greider nämner Adelsohn Liljeroth.
- Nu har de nog lärt sig en läxa, jag tror att det blir någon mainstreamperson. Ingen utpräglat nyliberal, utan någon mer kulturkonservativ, säger han.
Cecilia Wikström kan inte svara på vilket syfte tillsättningen av Stegö Chilò hade.
- Hon hann ju inte direkt göra något avtryck i politiken, säger hon kort och ursäktar sig när det ringer i en annan telefon.
Samtalet avslutas. Frågan om alliansen kommer att bedriva en nyliberal kulturpolitik hänger kvar i luften. Nyckelorden för en borgerlig kulturpolitik, om man talar med Cecilia Wikström, är bildning och frihet.

Vad har svensk borgerlighet då gjort för avtryck på kulturområdet när den regerat? Den tidigare kulturministern 1991-1994, Birgit Friggebo (fp), är mest känd för att ha föreslagit allsång av We shall overcome under ett medborgarmöte i Rinkeby med anledning av Lasermannens härjningar. Men det som då väckte debatt på kulturområdet var utauktioneringen av radiofrekvenser till privata aktörer, påskyndandet av TV4:s sändningar och sänkta anslag till Filminstitutet. Åtminstone det förstnämnda ser vi i dag tydliga konsekvenser av - etern svämmar över av reklamfinansierad radio, oftast utan några högre ambitioner än att sälja reklamutrymme och, för att göra detta utrymme mer attraktivt, spela musik.
Den här gången lyfter den borgerliga regeringen bland annat fram skattefrågor för kulturarbetare, vilka man i första hand vill se som företagare. Kulturskaparna ska nu få skattelättnader med hänsyn till sina speciella arbetsvillkor.
Något översvallande mottagande har inte förslaget fått hos kulturarbetarna, som traditionellt sett röstar åt vänster. Två dagar före valet skrev Marika Lagercrantz, Jerry Williams och Tomas Bolme en debattartikel i Aftonbladet. Moderaterna har 'tonat ner systemskiftet' på nationell nivå, skrev de, men på lokal nivå agerar man annorlunda: 'I till exempel Stockholms läns landsting vill moderaterna helt avveckla kulturbudgeten.'
Värst är dock alliansens arbetsmarknadspolitik, anser de. Många kulturarbetare har tidsbegränsade anställningar och kulturpolitiken samspelar med arbetsmarknadspolitiken och arbetslöshetsförsäkringen. Med alliansens förslag får kulturarbetare den högsta avgiften till a-kassan, menar de:
'Deras avsikt är inte dold. Moderaternas chefsekonom Anders Borg har öppet och frankt deklarerat att syftet med förslaget är att få kulturarbetarna att söka sig till andra områden, till exempel hemtjänsten.'
Göran Greider håller med.
- Musiker kommer att få det svårare och många kommer att få sluta. Om man till exempel tar en avancerad violoninst som hankar sig fram och får stämpla ibland - hur ska han klara sig när han måste öva varje dag? Den allmänna ekonomiska politiken får försämrande effekter på kulturlivet. A-kassan har faktiskt fungerat som ett sorts kulturstöd.

Så vart är kulturen på väg? Pelle Andersson menar att en borgerlig kulturpolitik vilar på två ben: dels det värdekonservativa, dels det marknadsliberala. I boken Den nya kulturrevolutionen (Atlas, 1998) skriver han tillsammans med Jesper Lindau, Sveriges Radio, om kulturens marknadsanpassning. Kulturens uppgift har allt oftare blivit att locka till sig näringslivet eller turisterna - inte att nå ut till de grupper som har det illa ställt.
Och det var socialdemokraterna som påbörjade marknadsanpassningen, menar Andersson.
- Socialdemokraterna har gått i bräschen för att ändra kulturpolitiken i borgerlig riktning. Man började använda den som ett medel för att förbättra ekonomin, som motor i kommuner som var på deken.
Pelle Andersson menar att hela tänkandet kring kultur nu kommer att bli ännu mer marknadsanpassat.
- Om vi ska satsa på kulturen beror på om den ökar antalet hotellnätter i Skövde för att de har en fin teater. Man kommer att ifrågasätta varje kulturpeng ur den aspekten. Vi är inte vana att se det så, tidigare har vi struntat i om kulturen genererar pengar, vi har varit villiga att betala för det i alla fall. För det ger resultat i långa loppet.
Kultursponsring är just ett av de områden alliansen menar bör ses över och föreslår skattelättnader till företag som sponsrar kultur. När Volvo 1983 gick in som stor sponsor av Göteborgs symfoniorkester var man banbrytande genom att vara först i Sverige. Då blev debatten omfattande och ledarskribenter skrev om sin rädsla att näringslivet skulle styra kulturens innehåll.
20 år senare bryr sig ingen. Vi har blivit vana. Rockfestivaler, stadsfestivaler, kulturår - oavsett formen är stora evenemang i dag inte möjliga att genomföra utan sponsring, eller samarbetsavtal som det ofta kallas, i en eller annan form. McDonald"s stöder till exempel Läsrörelsen, en satsning för att stimulera barns läsande. Med varje Happy meal får barnen under en tid en bok.
Det är en win-win-situation, menar förespråkarna: företagen får ett mervärde, tar del av ett kulturellt kapital, och får en möjlighet att synas och sälja. Och kulturen sprids till folket.
Men vilka motprestationer krävs av arrangörerna? När Nokia sponsrar Stockholms filmfestival gör man det inte utan vetskapen att man får någonting tillbaka. Festivalen arrangerar så en särskild tävling för just mobilfilm.
När Telia sponsrade nationalscenen Dramaten med fyra miljoner per år gick pengarna bland annat till den nya scenen Elverket på Östermalm. 'I utbyte får Telia figurera med sin logotype bredvid namnet Dramaten. De har blivit teaterns teleleverantör och får biljetter till sin personal. Telia kan också använda sig av Dramatens lokaler om de tröttnar på att ha möten i sina egna', skriver Andersson och Lindau i Den nya kulturrevolutionen.
Enligt en undersökning av organisationen Kultur och Näringsliv från 1999 sponsrade näringslivet svensk kultur med 206 miljoner kronor det året. Det är naturligtvis svårt att argumentera emot sådana summor när de offentliga anslagen samtidigt sjunker.

Pelle Anderssons vision om en modern kulturpolitik stavas delaktighet. Han vill nå de grupper som kulturen i dag inte når. Han menar att det är både kulturkonsumenternas och arrangörernas ansvar att mötas på halva vägen. Hans vision exemplifieras med en berättelse om Young Victorian Theatre i London.
- Young Vic ligger i förorten men de som besökte teatern bodde någon annanstans, i finare områden. De som jobbade på teatern ville byta ut sin publik och nå dem som bodde i området. Men de ville inte ändra på repertoaren, utan fortfarande spela Shakespeare eller experimentell teater. Så de ändrade på andra saker. De bjöd på glass och korv till föreställningarna, folk fick komma in bakom scenen och träffa alla scenarbetare. Och det fungerade alldeles utmärkt, säger han entusiastiskt.
Kulturpolitik i Sverige har sedan 1974 haft en uttalat demokratisk ambition, det har handlat om att bryta utanförskap och bidra till en kvalitativ fördjupning av välfärden. Social förändring, med andra ord. I dag finns inte mycket kvar av dessa ambitioner. Under 1990-talet började uttryck som 'attraktionskraft' och 'ekonomisk motor' i praktiken ersätta kulturpolitikens ambition att 'motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet', som det står i kulturpropositionen från 1974.
När socialdemokratin tog steget in i 2000-talet hade kommersialism för länge sedan upphört att vara något fult. De ideologiska skillnaderna är inte längre tydliga i kulturpolitiken. Alla strävar åt samma håll, moderater och socialdemokrater lägger i samförstånd fram visioner om en marknadsanpassad kultursyn - det må gälla kulturplaner i Malmö, ungdomsfestivaler i Stockholm eller stadsfester i Göteborg. Kulturen tillhör alla - som har råd.

Ekonomin har stampat in där innehållet smugit ut. Och med ekonomin som ledstjärna utbreder sig en syn på kultur som något som kan förbättra ett lands eller en stads marknadsvärde, något som drar till sig arbetstillfällen, ökar konsumtion och investeringar.
Den utvecklingen är inte knuten till regering. Den utvecklingen stavas informationssamhälle, kapitalism, globalisering, urbanisering och medialisering. I ljuset av detta kan man undra om tillsättningen av Stegö Chilò bara var ett olycksfall i arbetet, eller i själva verket en konsekvent handling i linje med redan genomförda beslut.