I slutet av april inträffade en historisk Olympisk tävling i Kanada, då 15 kvinnliga backhoppare från Kanada, Österrike, Norge, Slovenien, och USA, tog sig an Vancouvers organisationskommité för olympiaden 2010 med argumentet att de enligt Kanadas konstitution har rätt att tävla i de olympiska spelen nästa februari. Backhoppning är den enda idrott där kvinnor är förbjudna att delta, även om hela länder förbjuder kvinnliga deltagare – men det är en annan historia.

Den största tävlingen de här idrottarna deltar i just nu är tävlingen om vem som kan skylla ifrån sig mest. Vancouver-kommittén säger att Internationella Olympiska Kommittén, IOK, diskriminerar. IOK säger att det är det internationella skidförbundet, som i sin tur säger att de är bakbundna av IOK. Och i slutändan fortsätter kvinnor att vara utestängda, trots många försök att ändra attityder och fördomar. Men regler är regler, säger männen i kostym, var snälla flickor och vänta fyra år så kanske vi släpper in er.

Första gången jag exponerades för den här typen av ”olympisk” jämlikhet var när jag var tävlingscyklist på sjuttiotalet och fick veta att kvinnliga cyklister inte tilläts tävla på OS. Ingen kunde motivera varför det var så, men kvinnor som ifrågasatte beslutet hamnade på sportens svarta lista. När vi äntligen släpptes in i den olympiska gemenskapen 1984 så fortsatte diskrimineringen av de som slagits för rätten att tävla – de låg kvar på svarta listan och var inte välkomna i sina landslag.

Tre kvinnor var välkomna att tävla för sitt land, medan fem manliga tävlande släpptes in – en regel som fortfarande finns kvar. Vid Peking-OS tilläts up till elva manliga, men bara tre kvinnliga, idrottare för cykel. Det kan ha berott på att männen har sju olika tävlingsgrenar – och på de tjugofyra år som kvinnor har tillåtits delta har bara tre tävlingsgrenar införts för kvinnor.

Och cyklisterna är långt ifrån ensamma. I kajaksport finns det tre grenar för kvinnor och nio för män. Kanot finns över huvud taget inte som kvinnlig idrott.

Förra året täckte jag Peking-OS och tog chansen att fråga IOK:s Hein Verbruggen varför det finns så få grenar för kvinnliga cyklister. Veerbruggen är president för utvärderingskommissionen för spelen i Peking: han är den slutligen ansvarige för de tävlingsgrenar som bedrevs. Han har varit medlem av IOK sedan 1996, och var president för internationella cyklistunionen i femton år.

”Jag vet inte”, sade mannen som kontrollerar cykelsporten mer än någon annan på planeten. Säkerhetsvakter gick emellan, men jag lyckades fråga om han inte kunde ge frågan lite mer betänketid. ”Jag tror det är historiskt”, sade han, innan jag blev ivägknuffad av säkerhetsvakter och Veerbruggen marscherade iväg. Jag försökte besöka hans kontor för att fråga en gång till, men det var avstängt och bevakat.

Det är inte första gången jag försökt, och misslyckats, att ha en konversation om jämställdhet med IOK. 1990 hade den internationella olympiska akademin i Olympia, Grekland, för första gången dedikerat ett seminarium till frågan om kvinnor i olympiaden. Jag deltog som en av fem representanter från Kanada, och lunchade vid samma bord som IOK-delegaterna en dag. En av dem berättade för mig att i hans land slog man kvinnor som betedde sig olämpligt. En annan kom fram efter lunchen och dinglade sin nyckelknippa framför mig. ”Jag bor i rum 22”, sade han och gäspade. Toronto hade ett bud för att stå värd för 1996 års spel. Karln måste ha trott att jag var där för att ”övertyga” honom.

Det finns mer. Från 1966 till Sydney-spelen 2000 var kvinnliga idrottare tvungna att bära ett ”feminitetskort” som gavs ut först sedan de klarat ett test som IOK administrerade. Testet tvingade kvinnorna att gå nakna förbi en panel av läkare. Om ”experterna” bestämde sig för att mer bevis krävdes så tilläts de genomföra gynekologiska undersökningar. I alla fall en idrottare jämförde det med våldtäkt.

1968 ändrades testet till ett salivprov som var designat att bara visa X-kromosomer. Det hade tjugo procents chans att misslyckas. Idrottarna blev tillsagda att ”fejka en skada och åk hem”.

Kombinationen av styrka och kvinnlighet har helt enkelt aldrig fungerat för IOK. Det måste finnas en biologisk avart hos kvinnliga idrottare – en liten penis som lurar någonstans. Det tog åratal av lobbyverksamhet innan ”feminitetstesterna” avskaffades.

Så fortsätter kampen för jämställdhet inom idrotten. I mitt hemland Kanada måste kvinnor som vill delta i vår största folksport ishockey fortfarande kämpa för rätten att få spela. Senast år 2006 anmäldes ett klagomål till Albertas kommitté för mänskliga rättigheter, sedan Cori Rhodes nekats att spela med ett pojklag hon kvalificerat sig för. Alldeles nyligen gav hockeyförbundet äntligen tillåtelse för Cori att spela – en smula sent med tanke på att hon går på universitetet numera. Någon i Alberta har väl ögonen på en stol hos IOK.

Laurie Robinson är dokumentärfilmare och sportjournalist med över tjugo års erfarenhet.