Strejken var en protest mot att de fängslade IRA-medlemmarna inte fick status som politiska fångar. Aktionen fick mycket uppmärksamhet men påverkade inte de styrande, med premiärminister Margaret Thatcher i spetsen, att ändra sig. Några veckor innan han dog valdes Sands in i det brittiska underhuset, men tillträdde aldrig.

Manuset till Hunger är skrivet av Steve McQueen (som inte har något med sin hårdkokte filmstjärnenamne att göra) och den ganska kontroversielle författaren Enda Walsh. Att det är de som har skrivit filmen ökar förväntningarna, en filmdebuterande konstnär och mannen bakom Disco Pigs, det måste ju bli hur intressant som helst. Filmen har dessutom blivit prisad både i Cannes och på Stockholms Filmfestival.

Hunger följer egentligen ingen klassisk dramaturgi. Den börjar med att, ordlöst, skildra en mans morgon. Något som kanske inte brukar ingå i en traditionell morgonrutin är att kolla under bilen innan man kör till jobbet, någon kan ju ha placerat en bomb där. I hans nyckelknippa finns en brittisk flagga och en närbild av hans händer avslöjar hans blodiga knogar. Hans arbete är fängelsevakt.

En ung man kommer till ett fängelse och vägrar att klä sig i internkläder. Då blir han tilldelad en filt istället. I hans cell är väggarna är inkletade med avföring. Hans nya cellkamrat, också han iklädd endast en filt har stått för ”utsmyckningen”. IRA-fångarna protesterade på detta sätt mot att de inte fick politisk status, och de vägrade även att tvätta sig och klippa håret.

Istället för att fortsätta att parallellt skildra de båda männen gå det sedan över till den allmänna miljön i fängelset. Regelrätt misshandel och tvångstvätt skildras med en närhet som gör det fysiskt plågsamt att titta på.

Symboliken är svår att missa. Långhåriga skäggiga män endast iklädda höftskynken som systematiskt misshandlas, och detta för att de står upp för sin sak. De har ingen törnekrona men annars är det förvillande likt en viss incident för nästan 2000 år sedan. Som en parantes kan nämnas att Hunger är producerad i samarbete med Icon, Mel Gibsons bolag som stod bakom Passion of the Christ.

Bobby Sands och hans meningsbröder i fängelset organiserar till slut en hungerstrejk och Sands är först ut, sedan slutar de äta en efter en med två veckors mellanrum. De får mycket uppmärksamhet men Thatcher och regeringen är kalla. Fångarnas matvägran medför att de blir svårt sjuka och några av dem, som Bobby Sands, dör i fängelset. Därmed blir de martyrer och Sands är den störste av dem.

Att det är en konstnär som har regisserat märks på filmspråket. Fotot är exakt och varenda bild är perfekt komponerad. Ett samtal mellan Sands och en präst filmas med en fast kamera i över en kvart utan klipp. De sitter bara vid ett bord och pratar, och bryter på sätt och vis gängse filmnormer, men scenen är bländande.

Det är ingen vacker film, tvärtom, den är smutsig, hemsk och väldigt närgången. Men samtidigt som den visar allt berättar den inte så mycket. På många sätt är det en mycket märklig film. Personporträtten är förvånansvärt otydliga men de briljanta skådespelarna ger dem kött och blod och gör dem fullständigt trovärdiga trots deras egentliga brist på egenskaper. Filmen skildrar skeenden mer än personerna bakom.

Så ja, en film skriven av en filmdebuterande konstnär och Enda Walsh blir otroligt intressant. Manus och dramaturgi må vara underliga, men hantverket är lysande. Hunger är en film som stannar kvar, det går helt enkelt inte att sluta tänka på den. Det här är en upplevelse som garanterat inte kommer att lämna någon oberörd.