Birdwatchers handlar om ursprungsbefolkningen Guarani-Kaiowás situation i Mato Grosso i Brasilien. Trots utländsk påverkan i århundraden har de lyckats bevara sina traditioner, men befolkningen har decimerats betydligt och trycks nu undan i reservat. De är hänvisade till tillfälliga jobb för att kunna försörja sig och har förlorat merparten av sina marker. Självmordsfrekvensen i stammen är stor bland ungdomar och i början av filmen hittas två kvinnor som har hängt sig i ett träd. Det framgår att dessa självmord inte är de första i stammen.

Ursprungsbefolkningen behandlas i det närmaste som om de var viljelösa idioter utan förmåga att tänka själva. De lever i reservat och förväntas vara tacksamma för det och för att de får chansen att jobba lite då och då. Samtidigt breder rika vita jordägare ut sig.

En grupp indianer får nog och slår upp ett nytt läger utanför reservatet, på den plats deras förfäder en gång levde och ligger begravda. Denna plats visar sig vara vid en åker som tillhör en rik godsägare. Konflikten är uppenbar, indianerna anser sig ha rätt till förfädernas mark och godsherren anser sig ha lagen på sin sida eftersom han faktiskt har betalat för marken.

Samtidigt får godsherrens dotter ihop det med en ung blivande shaman, godsherrens förvaltare är tänd på en av indiankvinnorna och det skjuts olovligt på godsägarens mark. Marken blir till och med besprutad för att indianerna ska flytta på sig. Grunderna för stor dramatik är lagda. Och blir liggande.

Ämnet är angeläget och viktigt. Samma form av diskriminering förekommer hela tiden, inte bara med indianer i Sydamerika utan med ursprungsbefolkningar runtom i världen. Men bara för att det är ett viktigt ämne betyder inte det att filmen automatiskt blir bra. Jag vill så gärna slukas upp i handlingen och bli engagerad. Filmer som denna brukar kunna få mig att bli förbannad, och småsvärande gå ut från biosalongen med löfte till mig själv att bli mer engagerad. Men tyvärr. Det här är inget lyckat inlägg i en angelägen debatt.

Intentionen är det inget fel på. Marco Bechis har hjärtat på rätta stället men samtidigt är det bestående intrycket att han nog mest är trött. Det måste ha varit en sömnig filminspelning överhuvudtaget, alla medverkande är halvsega och ingen får upp ångan ordentligt. Birdwatchers skildrar några som vägrar ge sig och kämpar för sin rätt. Då blir det väldigt märkligt att inte visa någon kämpaglöd överhuvudtaget utan istället stå och stirra lite trött. Det gör att deras kamp inte blir särskilt trovärdig, varken indianernas eller den vite markägarens. Intrycket blir tvärtom att de egentligen inte bryr sig. En långsamhet i sådana här historier kan bli väldigt effektiv, men här fungerar det greppet inte alls utan det blir platt fall.

Den enda som inte sov sig igenom filmarbetet var förmodligen fotografen Hélcio Alemão Nagamine. Fotot är oerhört vackert och tillsammans med den väl valda musiken, bland annat barockmusik av Domenico Zipoli, bildar det en fantastisk bakgrund. Det är till och med så att det oengagerade skådespeleriet förstör vissa scener som annars hade varit otroligt vackra.

Det här hade kunnat bli så bra, men istället blir det en tråkig filmupplevelse. I dubbel bemärkelse.