Jag har aldrig sett Carl Bildts storhet i annat än hans retorik. Men spåren förskräcker. Den nyss avgångne statsministern hade en lysande retorik. På samma sätt som nu i fallet Bildt hyllades han de första sju till åtta åren som en enastående statsman. Trots detta lämnade han över en miljon arbetslösa efter sig när han blev utkastad från Rosenbad. Hans utrikespolitik bör man dra en skammens slöja över, liksom integrationspolitiken.

Samma hyllningar har vederfarits Anna Lindh och Margot Wallström. Anna Lindh ville bomba såväl Kabul som Bagdad. Ändå fick hon en helgongloria efter sin död.
Och vad har Margot Wallström uträttat? Som minister före EU-kommissionstiden var hon en ganska grå, medelmåttig och konservativ politiker.
Inte har hon precis rosat tiden som kommissionär. Trots att hon talar mycket om demokrati har hon inte uträttat det allra minsta för att medborgarnas inflytande i respektive land ska höjas. Hennes hårdnackade motstånd mot att vi svenskar ska få rösta om EU-grundlagen tyder knappast på att hon annat än retoriskt fäster vikt vid demokratin.

Återigen Carl Bildt. Han var rena olyckan som FN-sändebud i Jugoslavien. Därför kickades han på ett fint sätt och skickades därifrån. Tyvärr har medierna lyckats dölja detta. Troligen för att man tycker om att skapa hjältar.
Jag förvånas ständigt över mediernas oförmåga att beskriva personligheter och på ett nyanserat och ärligt sätt redovisa vad personer som politiker verkligen går för och uträttar.
Det har väl alltid varit så att 'stora' politiker också varit stora retoriker. I dag verkar det som att de enbart är stora i truten men saknar verklig talang för den uppgift de fått sig anförtrodd.