Till och med damerna får lite uppmärksamhet i införreportagens tid. Jag skickades för att kolla på en träning med Göteborgs allsvenska damlag och snacka med fyra nyförvärv som tillsammans har 75 A-landskamper och åtta U19-landskamper i bagaget. Vi snackar ett flertal VM, EM och OS.

Två av dem, Stina Segerstöm och Caroline Näfver, kom till Göteborg från samma klubb.

– Var det ett lättare val att flytta när ni var två? frågade jag.

Caroline såg besvärad ut.

– Det var absolut inget gemensamt beslut, svarade Stina.

En sekund var jag förvånad över hur tjejerna som var så trevliga och pratsamma nyss plötsligt blev avvisande. Sedan kom jag att tänka på ryktena om att Umeås brasilianska stjärna Martha skulle ha krävt att få med sig lagkamraten Johanna Frisk när hon flyttade till Los Angeles Sol i höstas. Anledningen uppgavs vara att de två var ett par.

Jag hade paniken och bortförklaringen på tungan:

”Nej, nej, jag tror inte alls att ni har träningsväskorna fulla med strap-ons, verkligen inte. Inte en tanke på unga tjejer och hot lesbian sex i omklädningsrummet, nej då. Här är vi seriösa sportjournalister, inte gubbkåta skandalreportrar och det där med strap-ons menade jag verkligen inte, för skulle ni vara lesbianer är det ju inte alls så utan mjukt, romantiskt och duschrummet och…”

Istället blev det:

– Okej, så hur går det för Göteborg i årets allsvenska?

Jag har genom åren intervjuat Lotta Schelin ett par gånger. Hon är van vid media och bra att snacka med.

Men även hon har drivit mig till gränsen för framstammade bortförklaringar.

Inför Allsvenskan 2006 frågade jag henne, med tanke på debatten om det inte var för mycket med fyra Göteborgslag i herrallsvenskan, om konkurrensen om publiken drabbade damlaget.

– Det är ingen som jämför Stefan Holm och Kajsa Bergqvist, svarade Lotta snabbt.

När jag först funderade på det här gjorde det mig lite irriterad. Jag har alltid varit professionell, förberett mig på samma sätt och ställt samma slags frågor vare sig det är herrar eller damer jag ska skriva om. Varför går damfotbollsspelarna så snabbt in i defensiven, frågade jag mig.

Jag tänkte lite till och kom fram till att kvinnliga elitfotbollsspelare förmodligen har ett liv av att bli ifrågasatta, förlöjligade och sällan tagna på allvar som idrottsmän bakom sig. Då är det lätt att få taggar utåt.

Jag är en del av problemet. Konsekvent skrev jag ”säger Stina” efter pratminusen med Stina Segerstöm och ”säger Santos” efter pratminusen med Öisbrassen Alvaro Santos.

För att inte tala om ”idrottsmän” ovan.