Alla är vi kufar, oavsett hur vi ser ut eller vad vi gör och det visar Mikel Cee Karlsson i sin långfilmsdebut. Människor i allmänhet är väldigt speciella och i det bildas en gemenskap mellan film och publik. Karlsson tar i Hälsningar från skogen med publiken till sin barndoms Ätran, ett litet samhälle på vägen mellan Falkenberg och Ullared. Den halländska landsbygden är otroligt vacker och lämpar sig utmärkt till film, vilket Karlsson utnyttjar till fullo.

Varenda bildruta är perfekt komponerad, och detta tillsammans med de speciella färgerna för tankarna till Wes Anderson. Det gör även människorna i filmen. Det pratas inte onödigt mycket. När någon säger något är det med eftertryck, som om just de orden är de viktigaste av alla. Det är långsamt, stillsamt och ofta vilar bara kameran och det finns ingen som helst stress över att något måste hända. Karlsson har verkligen förstått att tystnad och stillhet kan vara oerhört effektivt när man vill bygga upp en spänning.

Han skildrar utan att egentligen berätta. Vad vill han visa? Varför ville han göra filmen? Avsaknaden av förklaringar gör filmen spännande men samtidigt jobbig att titta på. Egentligen får man inte veta något om personerna. Varför går kungen klädd som han gör? Varför tar fotomannen bilder på allt och alla? Inte en fråga ställs. Saker och personer visas men man får inte veta någonting. Vilka är de här människorna? Det här gör nästan att en onödighetskänsla infinner sig. Särskilt kungen känns ointressant, i och med att det aldrig ges en bakgrund till varför han går klädd som han gör. Det är en svår balansgång och Karlsson hittar inte rätt hela tiden. Ibland är tystnaden talande och ibland bara tyst.

Skulle Wes Anderson och Roy Andersson få ett kärleksbarn som ville göra dokumentärer skulle det vara Mikel Cee Karlsson. Det här är välgjort, otroligt välgjort till och med och att Karlsson har arbetat med filmen i fyra år märks på resultatet. Inget har lämnats åt slumpen. Fotot är bedövande och musiken perfekt vald. Den fungerar närmast som en kommentar till det som händer och varenda ton i varenda låt känns självklar. Särskilt slutscenen är lysande, rena poesin.

Tekniskt är Hälsningar från skogen strålande. Tyvärr saknar filmen som helhet en del. Det ges inget utrymme för en djupare inblick. Karlsson känner en stor ömhet för dem han filmar, det är väldigt tydligt, men för en utomstående krävs det mer än så för att en dokumentär ska gripa tag ordentligt.