Detta är essensen av berättelsen i I skuggan av värmen. Det kan också förklaras något mer poetiskt, ungefär som de inblandade väljer att göra. Hur mycket klarar en människa av att kämpa för den stora kärleken? Klarar kärleken alla hinder?

Eva (Malin Crépin) är utåt sett en helt vanlig tjej som arbetar som väktare i Stockholm. Genom jobbet träffar hon polisen Erik (Joel Kinnaman) och de blir kära i varandra. Vad Eva länge lyckas dölja för både Erik och sina arbetskamrater är att hon är heroinmissbrukare. Redan under hennes första natt med Erik smiter hon ut medan han sover och köper och injicerar heroin innan hon kryper tillbaka till honom. Efter en tid blir det dock ohållbart och när han slutligen förstår vad hon håller på med försöker han hjälpa henne ur missbruket.

I filmatiseringen av Lotta Thells självbiografiska bok har långfilmsdebutanten Beata Gårdeler valt ett realistiskt filmspråk med närbilder och handkamera för att tvinga publiken nära inpå. Det är väl beprövat och fungerar även här. Inledningen av filmen fångar publiken direkt då det först bara hörs tunga andetag och efter en stund ser man Eva som försöker tända av. Det är suggestivt och snyggt.

Överhuvudtaget är det fotot som räddar filmen, tillsammans med Malin Crépins rollprestation. Ämnet är intressant och Lotta Thells berättelse är egentligen fängslande. Tyvärr uppstår varken engagemang eller spänning i filmen. Den mesta tiden går åt till att presentera situationen och bygga upp den lilla handlingen som finns. Dessutom är personporträtten förvånansvärt ytliga.

Varför Erik och Eva blir kära i varandra kan jag inte begripa. Hon är tråkig, han är tråkig, och någon personkemi dem emellan ser jag inte röken av. Dessutom spelar Malin Crépin ut Joel Kinnaman fullständigt. Han går mest runt och ser ledsen och snälldum ut och får inte fram den desperation som Erik rimligtvis borde känna. Hon däremot förmedlar träffsäkert Evas ångest och frustration. Men är det en kärlekshistoria eller en missbrukarskildring?

I skuggan av värmen hade kunnat bli så bra. Den har ett intressant ämne, en tekniskt lovande regissör och en fin skådespelarinsats från Malin Crépin. Men det räcker inte när manuset känns halvfärdigt. Det intressanta i storyn, som kombinationen vanligt liv och heroinmissbruk, någon som i yrket arbetar mot något som är en del av privatlivet och mannen som den vårdande, schabblas bort. Trots Malin Crépins insats och det närgångna fotot blir filmen ytlig och känns mest som en lång väntan på något som inte riktigt kommer.

Men Beata Gårdeler har bara börjat sin långfilmskarriär och den här debuten bådar ändå gott för framtiden, om hon bara lär sig något om disposition och personskildringar. Och Malin Crépin, som för övrigt redan nämns i försnacket inför nästa Guldbaggegala, kommer säkerligen att få bättre roller att arbeta med i framtiden. Det förtjänar hon.