Krönika: Det fina i naturliga benbrott
Benbrott är en konsekvens av skidåkningen, vilken är en självvald situation för individen och inte sjukvårdens ansvar, säger en överläkare på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Man har nu kommit fram till att benbrott är naturligt, och att människor brutit ben i alla tider och i alla kulturer. Det gör ont, men det går över så småningom. Och det är en positiv smärta! Benet läker ju igen, och man får en fungerande arm eller lår eller vad man nu ställt till med att bryta. Att avbrutna ben kan sticka hål på kött och hud så att stora blödningar och infektioner uppstår, eller att ben kan läka ihop fel är förvisso sant, men de som pratar om det ägnar sig åt skräckpropaganda. Det bästa för både individ och skelett är en naturlig läkeprocess utan smärtlindring eller kirurgiska ingrepp.
När det gör så ont att man vill skrika, är det bättre att skrika ”JA!” än att skrika ”AJ!” Ja är ju aj baklänges, kul va? Tänk positivt.
Som sagt, det bryts en massa ben stup i kvarten, det är en gammal tradition vi människor har. Försök att se det, och lita till dina inre krafter. Om det här gör dig orolig för att bryta ben, finns det kurser du kan få gå på gratis i landstingets regi, där du får bearbeta din felaktiga inställning (som med största trolighet bottnar sig i att du påtvingats den tidigare nämna skräckpropagandan). Efter genomgången kurs kommer du förstå det fina i naturliga benbrott.
Nej, men så är det ju inte. Du kommer naturligtvis röntgas, sys, gipsas, skruvas, smärtlindras och sjukskrivas. Visst är det naturligt att det gör fruktansvärt ont att ta sönder någon del av skelettet, men smärta är inte obehagligt utan också skadligt. Därför ska den lindras. Enda gången sjukvården använder sig av ett annorlunda, snurrigt, resonemang är i förlossningsvården.
”Graviditet är inte en sjukdom. Förlossningen är en konsekvens av graviditeten, vilket är en självvald situation för paret och inte sjukvårdens ansvar.” Så uttrycker sig Ylva Vladic Stjernholm, överläkare på institutionen för kvinnors och barns hälsa på Karolinska universitetssjukhuset i Läkartidningen. Paret som Ylva pratar om finns inte alltid, men även då graviditeten tillkommit genom parval blir det trots allt främst den ena parten av paret som får ta ansvaret när sjukvården inte anser sig behöva göra det: den gravida kvinnan.
”Skräckpropaganda” för tankarna till nazistiska affischer där judarna tar över världsherraväldet. Men det som åsyftas är sådan rak fakta som man får inom sjukvården i alla andra fall än vid förlossning: vilka är riskerna?
Om jag nu skulle berätta att upp till tio procent av dem som genomgår vaginal förlossning blir analinkontinenta skulle jag omedelbart utropas till skräckens propagandaminister. Om jag däremot skulle berätta om smärtan vid prostataprovtagning skulle det vara objektiva fakta som patienten bör veta. Analinkontinens kan undvikas genom att föda framåtlutad, så barnet inte trycker på analkanalen. Ja halleluja, på andra sidan om vaginaöppningen har ju vi kvinnor bara sådant vi kan offra – en stor del av vår möjlighet till njutning innan vi nästa gång väljer att ”bryta benet”.
På 1970-talet genomdrev den feministiska rörelsen rätt till smärtlindring vid förlossning. Fortfarande kan det vara svårt att få. När ryggmärgsbedövning behövs är anestesiläkaren upptagen med annat, om barnmorskan alls håller med om att du borde få det. Men ska vi nöja oss så här? Är vi i förlossningens utopia nu? Jag tar inte ner fanan förrän jag slipper vråla ”rädda klittan”.