Redan från första filmrutan fångar Waltz with Bashir in tittaren. Det börjar suggestivt, en hund jagar, pumpande stressig musik, en hund till, ännu en, de blir fler och de utstrålar ren blodtörst. Som med en ögonblinkning byts miljön till en ruffig bar där två män röker och dricker öl. Hundarnas jakt ingår i en dröm den ena av dem berättar. Hans egen tolkning av den är att den handlar om hans medverkan i kriget i Libanon i början av 1980-talet.

Hans dröm och tolkning av den får den andra mannen, som visar sig föreställa Ari Folman, att fundera på sin bild av kriget. Båda deltog i det, men Folman själv har förträngt det helt. Nu blir han inspirerad och börjar nysta i det genom att söka upp gamla vänner från den tiden. I dessa möten kommer allt fler pusselbitar fram och till slut klarnar bilden.

Folman skildrar osentimentalt, men samtidigt gripande, hans och kamraternas upplevelser. Det blir nästan vackert och därmed så mycket mer träffande och fasansfullt. Människorna rör sig sakta, det ser nästan ut som månpromenader, nästan hela tiden finns musik med, som en egen karaktär eller i bakgrunden. Bilderna är detaljerade, bakgrunderna vackra men färgerna mörka och ogästvänliga, till och med när de sitter i en blomstrande sommarträdgård.

Att efter många år blicka tillbaka och försöka förstå ett krig eller ens personliga roll i det är inget nytt i sig i filmvärlden. Särskilt USA och Hollywood gör upp med sitt förflutna och deras inblandning i speciellt Vietnamkriget gång på gång.

Det som är annorlunda med Waltz with Bashir är således inte temat i sig, utan vilket förflutna det görs upp med, landet filmen utspelas i och framförallt sättet det görs på. Folman drar upp känslor och fångar publiken och det går inte undvika att bli gripen. Att det är animerat gör att det är någorlunda hanterbart, det märks inte minst i slutet då de animerade bilderna byts ut mot riktiga, utan förvarning. Då blir det nästan outhärdligt.