Om de rika länderna lättade på de restriktioner som reglerar arbetskraftens mobilitet och tillät en treprocentig ökning av arbetskraftsinvandringen skulle de fattigare länderna vinna motsvarande drygt
2 000 miljarder kronor om året, enligt studien Let Their People Come: Breaking the Gridlock on International Labour Mobility, som nyligen publicerades av Centrum för global utveckling i Washington.
Den summan är dubbelt så stor som de vinster som liberaliseringen av handeln, utlandsbiståndet och skuldlättnader beräknas ge tillsammans. Och pengarna skulle direkt gynna arbetarna och deras familjer, enligt boken.
Intresset för studien är redan stort. Mary Robinson, chef för Etiskt globaliseringsinitiativ och tidigare president i Irland, har sagt att migration kommer att bli en av 2000-talets avgörande frågor och kallat boken 'en välbehövlig provokation på ett område där provokationer behövs'.

De förslag som läggs fram i boken handlar inte om ett övergripande globalt kontrakt om fri rörlighet för arbetskraft, utan om att regeringar gör överenskommelser med varandra om vilken typ av arbete som behöver utföras och vilken typ av arbetskraft som behövs för att utföra dessa uppgifter.
Överenskommelser om lagliga och tillfälliga arbetstillfällen i i-länder för arbetare från u-länder gynnar båda parter, enligt studien. Utöver den summa som u-länderna skulle vinna skulle förslaget ge en förtjänst på 407 miljarder kronor till i-länderna, visar studien.
Ett avgörande hinder för de förslag som förespråkas är de rika ländernas rädsla för en invasion av migrantarbetare, menar Lant Pritchett som skrivit boken.
- Men det vi pratar om här är inte att göra arbetsmarknaden vidöppen, utan något kontrollerat och yrkesspecificerat, säger han.
Pritchett menar att de förändringar boken föreslår skulle göra att arbetare från de fattiga länderna skulle tjäna bättre, och människor i de rika länderna skulle få den service de vill ha.

Andra argument som läggs fram är att den rika världens befolkning åldras snabbt till följd av att livslängden ökar samtidigt som det föds allt färre barn. Den fattiga världen har istället fler människor i arbetsför ålder än man kan sysselsätta. I många utvecklingsländer är också inkomster från släktingar som jobbar utomlands det enda sättet för familjer att överleva eller förbättra sin levnadsstandard.
- Vi i väst har inga problem med att människor sitter i andra länder och producerar varor som skeppas till våra länder, för rörelsefriheten för varor är inte ifrågasatt. Globaliseringen innebär just nu en rörelsefrihet för allt utom arbete. Idén om rörlig arbetskraft är ett naturligt komplement till rörelsefrihet för kapital och varor, säger Pritchett.
De länder som sänder arbetskraft ska enligt Pritchetts förslag ta ansvar för att arbetarna sedan återvänder till sina hemländer. För att kunna ta detta ansvar ska sändarländerna få anslag som står i relation till hur mycket arbetskraft de skickat.
Chefen för Centrum för Global utveckling, Nancy Birdsall, säger att centret kommer att publicera flera rapporter på samma tema, i en ansträngning för att få rika länder att förstå vilken effekt deras arbets- och migrationspolitik får för människor i utvecklingsländer.