Revolutionen hade, bland annat, som mål att störta monarkin och fick till följd att shahen och hans familj tvingades i landsflykt. Efter ett år dog shahen och ensam kvar stod drottning Farah och fyra barn. Nu, nära trettio år senare, lever Farah ett förhållandevis glassigt liv omväxlande i Frankrike och USA.

I filmens början varvas gamla journalfilmer om kungafamiljen med bilder från Nahid Persson Sarvestanis barndom. Samtidigt berättar hon om sina erfarenheter, bland annat om hur hennes bror blev avrättad av regimen. Det är sålunda med ett kritiskt förhållningssätt hon inleder arbetet. Först går det lite sådär. Drottningen bryter samarbetet då hon får reda på Sarvestanis inblandning i revolutionen. Efter tålamod och envishet lyckas dock Sarvestani övertala henne att fortsätta.

Det är tydligt att Farah fortfarande ser sig som blåblodig. På frågan om hur hon vill bli tilltalad är svaret glasklart; ”ers majestät”. Hon lever på sin forna rojalistiska ställning och ägnar sig bland annat åt välgörenhet. Hon har kontakt med iranier runtom i världen och deltar i rojalistiska sammankomster.

Med tiden växer en ömsesidig respekt fram. Farah litar uppenbarligen på Sarvestani och låter henne följa med på alla möjliga evenemang. Kanske för att få över henne på sin sida, och stundtals verkar det nästan som om hon lyckas. Den kritiskt granskande filmen blir ibland mer snällt skildrande. Sarvestani uttrycker själv svårigheten med den balansgång arbetet innebär och tvivlar på sin objektivitet som dokumentärfilmare. Hon vill vara kritisk och hon är kritisk, samtidigt måste hon hålla sig på god fot med Farah för att inte arbetet ska avbrytas.

På så sätt blir detta inte en helt och hållet objektivt granskande dokumentär om en kontroversiell före detta drottning i exil. Istället blir det ett porträtt av en kvinna som visserligen kritiserats av många men ändå upprätthåller en rojalistisk värdighet, hon framstår helt enkelt som en vänlig dam. Anslaget bådar gott, och en förväntan uppstår i och med att Sarvestani delger publiken sina avsikter. Men sedan blir det inte mycket mer. Det skrapas på ytan och tassas runt hela tiden och först i slutet vågar hon gå lite djupare. Men bara lite.

Det kan vara så att Sarvestanis respekt för drottningen helt enkelt blev för stor. Kanske har Farah den effekten på folk och mer eller mindre medvetet använde sin förmåga på Sarvestani. För drottningen själv är det ett tillfälle för publicitet och det utnyttjar hon verkligen. Men undertonen i filmen är hela tiden kritisk och frågande, och det är också Sarvestanis, och filmens, räddning. Det är en balansgång och ett svårt läge att befinna sig i, men Sarvestani hamnar ändå rätt i slutändan.