BB har flyttat ifrån familjen, med pappa imamen i spetsen, in till stan där han arbetar som karikatyrtecknare på en förhållandevis modern tidning, och lever ett, med västerländska mått, normalt liv. Han är tillsammans med chefens dotter och går på konserter med polarna. Ibland åker han dock tillbaka till byn och det något mer gammalmodiga sättet att leva. Vid viktiga händelser har fadern ett familjemöte, med de tre fruarna och alla sina barn.

Vid ett sådant möte berättar fadern att han i en dröm har fått veta att BB är utvald till att efterträda honom som imam. Detta är inte precis vad BB har tänkt sig, han trivs med sitt liv och arbete, men man kan inte argumentera med förfädernas andar. När det sedan visar sig att flickvännen Kesso är gravid är kaoset ett faktum.

Detta är på många sätt en typisk afrikansk film. Motsättningarna liknar dem som har speglats gång på gång så temat är inget nytt i sig. Men Regn över Conakry tar till modernare grepp. Istället för körer och traditionell dans som reflekterar över handlingen är det hip hop à la Afrika. Det finns inga grioter som för handlingen framåt, däremot en tidning med skämtteckningar som kommenterar det som händer. På så sätt är det en nyskapande film, fast med traditioner, och avvägningen fungerar utmärkt.

Även bland de moderna stadsborna lever de afrikanska traditioner kvar. BB:s kompis frågar andarna om råd när BB behöver hjälp ur sin knipa. Samtidigt har det nya även kommit till byn. Bilar kör överallt och den traditionsbundne imamen har en digitalklocka på armen. Det är dock en blandning av muslimska och traditionellt afrikanska seder som dominerar. Man tillfrågar exempelvis andarna om ett oäkta barn har rätt att leva.

Något väldigt tydligt är att regissören känner varmt för alla karaktärerna och det gör dem trovärdiga. Imamen kan verka något tillspetsad men samtidigt finns i skildringen en förståelse för honom. Han är övertygad om att han gör det rätta och han har både Allah och sina förfäders andar på sin sida. BB i sin tur revolterar i hemlighet mot fadern och bara i hans karaktär finns det motsättningar. Dessa kommer mest av att inte är stark nog att stå emot.

Slutsatsen är att det trots allt är möjligt att kombinera nytt och gammalt. Man kan vara traditionalist och modern på samma gång, bara man hittar balansen som passar en själv. Camara bankar inte in budskapet i publiken med en slägga. Han visar helt enkelt att det går att kombinera motsatser och det går att leva nära människor med andra uppfattningar.

Rent filmtekniskt är Regn över Conakry inget mästerverk. Men de tekniska bristerna vägs upp av en ensemble med spelglädje och övertygelse och en regissör som brinner för att berätta sin historia. Det är filmer som denna som gör att ett biobesök blir en upplevelse som stannar kvar, istället för en stunds förströelse.