Tre separata berättelser vävs samman genom det unga New York-paret Ellen och Leo. Ellen arbetar som kirurg på en akutmottagning och hinner inte träffa parets dotter Jackie så mycket som hon skulle vilja. Leo åker på affärsresa till Thailand där han även får tid för lite semester på egen hand och då träffar han den prostituerade Cookie som han känner ett behov av att hjälpa till ett bättre liv.

8-åriga Jackie tas om hand av den filippinska nannyn Gloria. I Glorias hemland finns hennes två små söner som bara längtar efter att mamma ska komma hem, och den äldste sonen gör allt för att hon ska kunna göra det.

Det är främst i andra hälften av filmen som den börjar engagera ordentligt. Mycket i början verkar mest som en transportsträcka, om än välgjord, tills det börjar hända något. När filmen så börjar gripa tag byggs spänningen upp långsamt och därmed effektfullt. Det är befriande med en film som inte utgår från att publiken består av idioter som inte själva förstår när det är spännande, utan låter dem dra egna slutsatser. Det handlar om kärlek, hjälpsamhet och föräldraskap utan mjäkiga och sirapsdoftande övertydligheter,

Detta är en svensk film, filmad i USA, Thailand, Filippinerna och Trollhättan. Att det finns amerikanska inslag märks, filmen är mer internationell än Moodyssons tidigare, men inte svulstigt Hollywood-amerikansk utan mer åt independenthållet.

En jämförelse med Babel är ofrånkomlig, men Mammut är inte lika dramatisk. Ingen behöver vara nära döden för att historien ska vara spännande. Det räcker med viljan att hjälpa, och hur den goda viljan ibland inte räcker till eller till och med leder till en katastrof. Detta blir smärtsamt tydligt i historien om pojkarna i Filippinerna.

Lukas Moodysson har med sig en perfekt skådespelarensemble. Särskilt starkt lyser Michelle Williams i rollen som den frustrerade Ellen som kämpar för att finnas till för både sin dotter och sina patienter. Sophie Nyweide spelar Jackie befriande naturligt och övertygande och helt utan de lillgamla ytterst irriterande manér som annars är så vanligt bland barnskådespelare i USA.

Lukas Moodyssons vägar är outgrundliga, och det får väl betecknas som en del av hans charm. Men nu har han, för första gången sedan Lilja 4-ever 2002, lyckats göra en spelfilm som inte vill vara märklig utan helt enkelt berättar en historia. Och gör det bra.