Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har precis valdebatterat i Sveriges television. Efter att den iscensatta pratstunden avslutats möter statsministerkandidaterna pressen. På plats finns bland annat journalister från gratistidningen Metro. De ger Persson och Reinfeldt varsin knapp med uppmaningen 'Rösta' och ber de kostymklädda herrarna förklara varför det är så viktigt att utnyttja sin rösträtt.
Båda säger det de förväntas säga, att det är ytterst viktigt att rösta. Reinfeldt tillägger att vi aldrig får glömma hur privilegierade vi är som lever i ett demokratiskt samhällssystem, att det finns länder där människor är beredda att nedlägga sina liv för att få nedlägga sina röster.
I retoriken framstår den liberala, indirekta, representativa demokratin av i dag, för att parafrasera den amerikanske historikern Francis Fukuyama, som historiens slut.
- I Sverige är det väldigt tydligt att man uppfattar det som om vi kommit till om inte fulländning så i alla fall till ett väldigt väl fungerande demokratiskt system, säger Maud Eduards, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, med inriktning på demokratifrågor.

För dem som har makten - och vill behålla den - är detta en mycket bekväm position. Om vi lever i ett i det närmaste perfekt demokratiskt system så måste de som vill omkullkasta eller radikalt förändra detta per definition vara antidemokrater. Så betraktades exempelvis de aktivister som deltog i kravaller i Göteborg 2001 som fiender till demokratin. Den demokrati som i form av 60 statschefer och höga ministrar satt några kilometer bort på Svenska mässan och debatterade den Europeiska unionens framtid.
Perspektivet upprätthåller förvisso en maktordning, men det är en maktordning i kris. De etablerade partierna tappar väljare, valdeltagandet sjunker och därmed även det som i sista instans legitimerar den representativa demokratins existens - förmågan att mobilisera medborgarna.
- Jag tror problemet är att man inte alls är tillräckligt öppen för andra typer av kollektivt handlande. Att man är alldeles för begränsad och tänker att de här etablerade organisationerna är de som upprätthåller ordningen, säger Maud Eduards. Man kan ju till och med spetsa till det och säga att det är emot demokratins hela grundtanke att den någonsin skulle kunna vara färdig. Det är ju en oavslutad process där människors uppfattningar ska få komma fram och stå emot varandra.
Ungefär samma sak konstaterade den av regeringen sammankallade Demokratiutredningen, som hade till uppdrag att studera det sjunkande valdeltagandet och de förändrade förutsättningarna för den representativa demokratin.
'Det finns skäl att lyssna mycket uppmärksamt på vad medborgarna numera ställer för villkor för att delta i valrörelser och i partiernas verksamhet. När representationen också som idé är ifrågasatt måste alla de som gör anspråk på att representera anstränga sig ännu mer för att motivera medborgarnas förtroende' skrev utredarna i det slutbetänkande som överlämnades till dåvarande statsrådet Britta Lejon i februari 2000.

Utredningen kom även fram till att förutsättningarna för att revitalisera det representativa systemet inte var de bästa: 'Dessvärre visar undersökningar att medborgarna i tämligen liten utsträckning uppfattar det som meningsfullt att försöka delta. Medborgarna upplever att de demokratiska institutionerna, inte minst de förtroendevalda, brister i lyhördhet.'
Så varför då denna rädsla för andra former av organisering? Varför bristande lyhördhet om denna riskerar att underminera den egna ställningen?
Enligt Maud Eduards verkar det nuvarande systemet lida av såväl blindhet som glömska:
- Ett lite cyniskt svar är väl att var och en bevarar sin ordning, säger hon. Men det visar också på att man har ett väldigt dåligt historiskt minne, för demokratin har ju uppstått under väldigt turbulenta former i många länder.

För fyra år sedan författade Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet, en debattartikel tillsammans med Ingrid Segerstedt-Wiberg. Artikeln resonerade kring huruvida den representativa demokratin lever upp till sina egna höga ideal, och riktade bitvis svidande salvor mot ett politikervälde som belönar sina egna och anser sig stå över rättsstatens principer. Avslutningsvis ställdes den något retoriska frågan: 'vad skadar mest tilltron till demokratin och rättsstaten - kritiken eller praktiken?'
Artikeln skickades till Sydsvenskan, Göteborgstidningen, Svenska dagbladet och Dagens nyheter. Samtliga nekade till att publicera den, det aktuella temat och de namnkunniga undertecknarna till trots.
- De vägrade att ta den med hänvisning till att det skulle vara en uppmaning mot demokratin. Men det är ju en fajt för demokratin, säger Dennis Töllborg. Det är ju ett slag för demokratin och mot parlamentarismen, som även i intellektuell mening per definition innebär en avvikelse från demokratin.
Hans invändning mot parlamentarismen är klassisk - demokrati betyder folkstyre, inte att folket blir styrda över - men framförs i en tid då den aktualiserar ödesfrågor för folkstyret.
För alla led som kommer emellan den enskilda valhandlingen, att lägga sin röst på ett parti eller en kandidat, och de beslut som detta parti eller denna kandidat i slutändan fattar, så minskar enligt Dennis Töllborg den demokratiska delaktigheten.
Att makt flyttas från nationella parlament till en institution som EU skapar enligt denna analys ytterligare distans mellan väljaren och den valde. EU:s tilltänkta konstitution, som den politiska eliten fortfarande inte anser bör föranleda en folkomröstning, kommer om den antas att vidga detta demokratiska vakuum än mer genom att fler beslutsområden görs överstatliga.
- Många sammanblandar ju demokrati med parlamentarism, och det kan man ju möjligtvis förstå så länge det handlar om dem som tjänar på det parlamentariska systemet och bygger positioner för sig själva och sina vänner. Men när folket fattar demokrati som parlamentarism, då har vi fått en orwellsk förändring i huvudet, säger Dennis Töllborg.

För den enskilde medborgaren presenterar valet enligt detta resonemang ett paradoxalt problem. Såväl deltagande som icke-deltagande kan sägas riskera att urholka demokratin.
Den som röstar bidrar till att vidmakthålla ett politiskt system som enligt kritikerna leder till demokratins stagnering - eftersom det eftersträvar en monopolställning i offentligt beslutsfattande. Den som inte röstar riskerar å andra sidan att underminera legitimiteten i den enda befintliga struktur för offentlig maktutövning som för närvarande existerar.
Staffan Jacobsson, författare, och Jona Elings Knutsson, tågförare och styrelseledamot i Stockholms LS av SAC, är båda anarkister. Den ena ska rösta, den andra inte.
Staffan Jacobsson menar att ett val mellan vad han kallar statens partier till vänster och kapitalets partier till höger inte är fritt, utan ett skenval. Medborgaren tillåts inte rösta om det ekonomiska eller det politiska systemet, eftersom riksdagens partier alla är överens om marknadsekonomin och den indirekta, representativa parlamentarismen.
- Den här apparaten är ju uppbyggd för att bevara ett kapitalistiskt samhälle, och alla som agerar på den arenan - de politiska partierna och politikerna - är överens om att ingenting ska förändras i grunden utan att det bara gäller finjusteringar, säger han.

Om tillräckligt många bojkottade valet skulle röstvägrandet enligt Staffan Jacobsson kunna exponera systemets grundläggande illegitimitet. Att delta menar han upprätthåller en föråldrad illusion av att medborgarna faktiskt har någonting att säga till om.
  - Och det har vi inte. Inte på det sättet. Om man verkligen vill ha en förändring av samhället så måste man gå utanför valhandlingen, och det måste ske utanför parlamentet.
  Han säger sig dock ha förståelse för att människor, även de med frihetligt socialistiska åsikter, väljer att rösta i syfte att minimera risken för en borgerlig regering.
  Jona Elings Knutsson å sin sida delar övertygelsen om att demokratisk frigörelse måste komma från arbetsplatsernas golv och inte genom representanter i ett parlament. Hon håller även med om att man legitimerar valet genom att delta, men ser det som att hon lägger sin röst i nödvärn.
- I den situation jag befinner mig i inför det här valet har jag inte råd att vara idealist. Jag har som arbetare ingenting att vinna på det parlamentariska systemet, men som en del av arbetarklassen är förlusten för stor om borgarna vinner. Jag riskerar att bli utan bostad och tvingas låta mina barn svälta om alliansen gör verklighet av sina vallöften. Jag röstar i det här valet för mina kamraters och min egen överlevnad, även om det tar emot.
Att rösta eller inte ser hon som en taktisk fråga. Av bedömningen att en borgerlig valseger skulle skada henne mer än vad hennes vägran att delta skulle skada bilden av parlamentarismens legitimitet följde slutsatsen att det i detta fall var rätt att rösta.
- Vissa idealister skulle säkert hävda motsatsen. Men för mig och många andra handlar det om ren och skär överlevnad, säger hon.

Dennis Töllborg vill inte uttala sig om huruvida man bör rösta eller inte, men menar att allmänna val inte medför att ett system kvalificerar sig som demokratiskt. Och att de som deltar i allmänna val en gång vart fjärde år kanske inte nödvändigtvis borde betrakta sig själva som demokrater.
- Jag tycker att man ska delta politiskt i världen. Att man har ett ansvar, säger han. Man har ett ansvar även om man inte deltar. Men om man tror att man är demokrat för att man röstar en gång vart fjärde år och sedan inte tar något demokratiskt ansvar för alla andra saker - då menar jag att det är ungefär som om man är religiös och trots att man gör en massa djävulskap hela tiden tror att man ska komma till himlen för att man går i kyrkan på söndagar. Om nu gud finns så tror jag att han kommer att bereda de här människorna en stor överraskning.