Allting är redan sagt och sagt igen och igen. Få vill höra på. Än färre vill agera. ”Alla Palestinier är terrorister.” Det har George Bush bestämt. Och vem vill hjälpa terrorister?!!

Så enkelt är det att straffa ett folk. Världen såg fram emot ett demokratiskt val i Palestina och allt gick enligt demokratins spelregler. Problemet var att man inte röstade som Israel, USA och EU ville, och då gällde inte demokratin längre. Valresultatet skulle villkoras. Resultatet ser vi...

Hur många barn har en släkting som dödats? Hur många barn har sett någon dödas eller skadas? Hur många barn i Gaza kissar i sängen om nätterna? Hur många barn har mardrömmar? Hur många barn har alldeles för tungt ansvar att bära? Hur många barn får vara barn?

Idag står världssamfundet inför en utmaning. Nu när palestiniernas nationella vilja inte längre kan hållas tillbaka eller reduceras till ett nolläge, hur länge kan då världssamfundet uppskjuta ett förverkligande av palestiniernas nationella rättigheter?

Hur många palestinier till måste dö innan detta folks identitet erkänns och deras nationella rättigheter förverkligas i en självständig och suverän stat? För om dessa frågor inte får positiva svar, så förebådas en framtid av våld och förluster i människoliv i en skala och med en intensitet som till varje pris måste undvikas.

Den grundläggande anledningen till detta krig är att Israel betraktar inte Västbanken och Gazaremsan som ockuperat område enligt Genevkonventioner.

För 40 år sedan sa Israels premiärminister Golda Meir : "....Det var i varje fall inte så att det fanns ett palestinskt folk i Palestina som betraktade sig själva som ett palestinskt folk och att vi kom in och kastade ut dem och tog deras land från dem. De existerade inte."

Israel dödar palestinska barn ostraffat.

Det fanns en tid då en svensk utrikesminister vågade säga att det var ”för jävligt”. Faktum är världens reaktioner mot Israel är skamlöst lama. Under 40 års ockupation har inte bara internationella och palestinska utan också israeliska människorättsorganisationer redovisat hyllmetrar med kalla fakta om de israeliska övergreppen.

En av EU:s talesmän föreslog att EU skulle vidta ”mjuka påtryckningar” på Israel. Några europeiska ledare krävt att EU ska ta till ekonomiska sanktioner. Men majoriteten av politikerna vill inte höra talas om någon som helst konkret åtgärd mot Israel.

Konflikten nu handlar inte ett dugg om Israels existens, utan om dess erövringar. Ändå rullar man tummarna när Israel år ut och år in mördar barn.

Orsaken är naturligtvis en kollektiv skuldkänsla för att omvärlden lät Hitler massmörda sex miljoner judar utan konkreta motåtgärder av andra än Raoul Wallenberg, Oscar Schindler och några andra modiga enskilda.

Därför låter man Israel hållas. Så slipper man också anklagas för antisemitism i förment akademiska avhandlingar.

Men det är en ohållbar princip.
Skall armenier alltså tillåtas förfölja turkar i evigheter? Skall tutsis få mörda hur de vill i Congo och Centralafrika? Skall alla folk som utsatts för utrotningsförsök eller förtryck ha särskilda frihetsgrader i generationer framöver när det gäller brott mot FN:s samlevnadsregler?

I verkligheten är det bara israeliska våldsdåd som det ses genom fingrarna med, utan några som helst verkningsfulla internationella aktioner eller sanktioner. Varför skall Israel - och därmed palestinierna - behandlas annorlunda? Varför är Kuwait, Kosovo och Östtimor värda att befrias från ockupationstrupper, men inte Palestina? Saknar palestinier människovärde?!

Varje människa behöver någonstans att ta vägen - ett befriat område.Om vi dör på vägen dit, med byggstenar till det Babel som aldrig tycks bli färdigt i händerna, kommer den nya generation att förstå. Våra barn har insupit allt vårt lidande. De känner tio tusen års historia. De kommer att förstå vad det innebär att vara Palestinier.

Jag hoppas att Hegel hade fel när han sa att ”Historien lär oss att vi aldrig lär av historien.”