Med en stark och varmt klingande röst sjunger 26-åriga Sofia Jannok om vidöppna Sameland och dess naturliga under. Norrsken, sjöar, månsken över heden. Närheten till naturen under uppväxten har gjort starkt intryck. Men även om Sofia Jannok beskriver naturen som storslagen är den inte det minsta exotisk för henne.

– Det är inget konstigt att jag sjunger om naturen, det är vad jag är van vid, och jag har jojkat sedan jag var liten så det är inte heller exotiskt för mig. Samiskan är mitt vardagsspråk och likställd med svenskan, säger hon och betonar det universella tilltalet i sin musik.

I veckan släpptes hennes andra album, Ássogáttis (”vid glödbädden”), tillsammans med Peter Tikkanen trio. Hennes sånger bär spår av allt från pop och jazz till folkmusik och har sedan tidigare fått ett fint mottagande. Under åren som soloartist, sedan 2002, har Sofia Jannok hunnit släppa ett eget album och turnera i Kina, USA och Europa.

– Men utomlands är det mindre fokus på min samiska bakgrund och mer på mig som artist.

Oavsett var hon uppträder märker hon att människor tar till sig hennes musik, den går över alla språkliga och kulturella barriärer.

– Jag försöker sprida några glädjekorn i vinden, och så får alla ta till sig det på sitt sätt. Jag brukar tänka att eftersom nästan ingen förstår samiska så förstår alla. Jag som same har väldigt starka rötter, som urfolk har man ett väldigt färgrikt arv. Alla kulturer ser inte sina rötter lika tydligt. Men genom musiken talar jag till allas ursprung, alla kommer vi ju någonstans ifrån. När man bor i storstan kan man komma ifrån det. Min musik är kanske ett sätt att påminna om ursprunget.

Samtidigt är storstadspulsen också en inspirationskälla för dig.

– Absolut. I storstan får jag mycket mer impulser, det är fler människor som uttrycker sig och det finns väldigt många olika stilar. I en liten stad är det mycket mer mainstream, det är svårare att få nya intryck. För mig är det viktigt att leva med den kontrasten, att se folk överallt och att bara se vitt. Det är en härlig kontrast och jag skulle inte kunna vara utan något av det i mitt liv.

Sofia Jannok pendlar mellan Norrbotten och Stockholm. Det blir några resor varje månad. Eventuellt skaffar hon en övernattningslägenhet, men hon skulle inte kunna tänka sig att flytta för gott. Nomadlivet innehåller en lockelse.

– Det är ett tacksamt yrke, att man får göra olika saker på olika ställen. Att vara på samma ställe måndag till fredag, en sådan rytm skrämmer mig lite. Men jag vill gärna ha någonstans där jag kan ställa in min väska, ha en soffa som jag kan sträcka ut mig på.

Det nionde spåret på nya plattan heter Golle Máze. Det är en jazzig, moderniserad jojk, med ny text av Sofia Jannok. Vem som ursprungligen har gjort sången vet nog ingen, men de flesta samer har hört den, i olika varianter.

– Det är en jojk som har funnits länge, den är skön att jazza loss i, den är glad och härlig.

De flesta låtar på Ássogáttis har hon skrivit själv. Inspirationen kommer ofta när hon är hemma i lugnet.

- Den kommer när jag är fri, gärna hemma vid sjön Vuolvojávrri (som fått en låt på skivan uppkallad efter sig, förf. anm.). Det är där alla Volvobilar kommer från, men det är det ingen som vet, vi håller på den hemligheten, skämtar Sofia Jannok och fortsätter:

– Vi tror att det är var vi befinner oss som är det viktiga, men förmodligen hittar vi den största vidden inom oss själva.

Sofia Jannok har fått flera prestigefulla stipendier och 2003 vann hon Sámi Grand Prix, samernas motsvarighet till melodifestivalen. Det var ett viktigt steg i solokarriären och ”ett viktigt avstamp för mig själv”, berättar hon.

Blir det fler melodifestivaler, till exempel Eurovision?

– Jag är inte principiellt för eller emot, men ska jag vara med där ska jag ha en riktigt bra låt. Jag skulle verkligen behöva göra min egen grej. Jag var väldigt blyg som liten, så det jag gör på scenen måste komma från mig.

Miljön är en hjärtefråga och Sofia Jannok menar att de globala miljöproblem vi nu brottas med hänger samman med en brist på respekt för naturen.

– När man är mycket ute i orörd mark och har fått växa upp nära jorden ser man att det är det här allt handlar om. Jag tror att jag har det hemifrån, att man inte ska lämna några spår när man är ute och rör på sig. På samma sätt är det med klimatförändringarna. Det är förstås svårt att leva upp till det när jag turnerar och flyger mycket. Men huvudsaken är att man respekterar naturen och har en ödmjukhet som människa, det är faktiskt folk som ska ha det här som hem efter mig.