Idrott är en global angelägenhet. Sportindustrin, som innefattar alltifrån klädbolag till stora tevesändningar, uppgår till nästan två procent av den globala världsekonomin. Och utvecklingen är långt ifrån över. Snarare kommer törsten efter sportunderhållning och relaterade varor öka, och inte bara i väst berättar Björn Anders Larsson, ekonom och idrottsforskare knuten till nätverket Idrottsekonomiskt Centrum.

– Kina och Indien är jättelika ekonomier men inga stora sportnationer på det ekonomiska planet ännu. Faktum är att sportsektorn i världen växer snabbare än den totala världsekonomin, förklarar Björn Anders Larsson.

I väst älskar vi att lägga pengar på idrott. Snittet för rika, industrialiserade västländer är att ungefär två procent av bruttonationalprodukten går till sportrelaterade inköp. I Sverige motsvarar det sextio miljarder kronor.

– Vi tenderar att vilja lägga pengar på sport, mycket mer än vad vi lägger på till exempel livsmedel. Uppemot hälften av alla pengar vi lägger i fritidsindustrin hamnar inom sportvärlden.

Och det märkliga är att suget efter att konsumera idrott inte tycks påverkas av omvärldens finanser. Mitt i finanskrisen konstaterade sportklädesbutikerna Stadium och Intersport att deras resultat inte påverkades nämnvärt. Och en stor undersökning vid ett amerikanskt universitet visade att dedikerade sportfans konsumtion inte påverkades av att deras ekonomi blev stramare. Här finns andra värden än i övrig varuhandel, som tradition och lojalitet.

Björn Anders Larsson drar en historisk parallell.

– I fattiga tider, i fattiga miljöer, återstår idrotten som glädjekälla. Inte ens under trettiotalets depression övergav man sina idrottslag. Sporten är arbetarklassens glädje.

Var kommer alla pengar ifrån?

– Världssportens totala summa göds nästan till hälften av tevesändningarnas reklamintäkter. Utrymmet i tevesändningar går till Coca-cola, till Yamaha, till cigaretter och alkoholmärken och annat. Det är bara de riktigt stora konsumtionsmärkena som klarar av att betala för det mediautrymmet.

Och intressant nog är det sällan Nike eller Adidas – de stora sportklädesmärkena – som köper de dyraste reklamutrymmena. De syns redan så väl, genom sponsrade kläder och skor. I Super Bowl, amerikansk fotbolls stora stund och världens mest televiserade idrottshändelse, är det oftast ölmärken och chips som har de mest uppmärksammade och dyraste reklamfilmerna.

När man analyserar idrottens ekonomi skiljer man på passiv och aktiv konsumtion. För att förenkla det: passiv är när du sätter på teven och kollar in Charlotte Kalla, aktiv är när du köper ett par skor och ger dig ut i spåret. Och passiv industri har ingen direkt växelverkan med aktivt deltagande. Sporten har blivit en kommersiell och jättelik underhållningsindustri – men i väst har den tappat taget om folkhälsan.

– Här i Sverige hoppas idrottsrörelsen att vi ska kunna mobilisera motion och få folk i rörelse, men det verkar inte som att vi lyckas. Vad händer på stora idrottsevenemang? Jo, alla sitter på torgen och tittar, kollar fotboll och dricker öl. Det är inte längre självklart att sportkonsumtion kan relateras till motion och rörelse, säger Björn Anders Larsson.

Endast tio procent av svenska folket får tillräckligt mycket fysisk rörelse. Orsakerna är många – bland annat att fysiskt arbete i vardagen i hög grad har försvunnit, och att idrottskulturen förändrats.

– Ungdomslagen i dag blir skjutsade av föräldrarna till träningarna. Inte konstigt att de behöver extra försäsongsträning. Vardagsmotoriken är helt borta.

Frågan är om en idrottsindustri stadd i ständig tillväxt går att kombinera med visionerna om ett hållbart samhälle. Redan i dag är flera idrotter, framför allt inom motorsporten, hårt ansatta ur miljöperspektiv. Främst på högre nivåer, där den globaliserade tävlingen kräver långväga resande:

– Det finns stora sporter som går ut på att man ständigt flyger runt jorden. Ett exempel är de stora fotbollsklubbarna i Europa. Ett annat Formel 1, där man är i Sydafrika ena dagen och i Marocko nästa dag. Och dessa schabrak ska fraktas fram och tillbaka.

Men, säger Larsson, hållbarhetsdiskussionen är egentligen för specifik för de individuella idrotterna för att kunna föras om idrottsindustrin generellt sett.

– Det är viktigt att minnas att idrott består av flera hundra sporter som är helt olika i sina miljöperspektiv. Det är stört omöjligt att jämföra Formel 1 med innebandy.

Kan vi överhuvudtaget styra världens största underhållningsindustri?

– Teoretiskt skulle man visst kunna kontrollera människors oemotståndliga konsumtionsbeteende. Men i stort sett tycks många i dag vara överens om att vi vill ha en fri global marknad. Därför måste sporterna nu välja vägar.

– Se på bergsklättring i Himalaya till exempel. Hur mycket kostar inte varje svensk som beger sig dit i miljöeffekter? Eller stora inomhusarenor som kräver enormt mycket energi. Visst, det drar pengar till inomhussport, men…man kanske borde ha skonsammare alternativ. Segling eller terränglöpning. Finns det något vackrare än ett joggingspår i skogen?