Så har även Sverige fått sig en upplyftande dos husockupationer. Aldrig tidigare har det ockuperats hus i Sverige i sådan omfattning som nu. Efter lyckade exempel i grannländerna Finland och Danmark tar sig nu även bostadslösa och politiskt aktiva här rätten att definiera den politiska dagordningen. På ett enligt lagens och borgerliga ledarskribenters mening regelvidrigt sätt, men ur demokratisk mening förträffligt.

Den senaste månadens husövertaganden bör delvis ses i ljuset av rivningen av Ungdomshuset i Köpenhamn 2007. Att kampen för ett nytt ungdomshus blev framgångsrik har haft psykologisk betydelse för rörelsen i Europa. Danskarnas ihärdiga demonstrationer, varje torsdag under ett års tid, visade att det lönar sig att göra motstånd. Resultatet står att finna på Dortheavej 61, där det nya Ungeren öppnade den 18 oktober.

Men det finns fler orsaker till ockupationsvågen. Den globala finanskrisen och bolånekrisen i USA är två. De har satt strålkastaren på grundläggande problem i det kapitalistiska systemet, vilket få numera motsätter sig. Därifrån är steget kort till att genom direkt aktion peka ut det enorma slöseri som det är att låta användbara hus stå tomma medan människor lever utan sina FN-stadgade rättigheter.

Kriserna underlättar också för redan politiskt aktiva att organisera sig själva och i slutändan andra. De i systemet inneboende orättvisorna, som nu blivit ännu tydligare än tidigare, har öppnat upp för en diskussion om gemensamma intressen. Och var finns det ett större behov av en sådan diskussion än på bostadsområdet?

Bristen på bostäder i många orter, en rekordsnabb omvandling av allmännyttan och en pågående process mot marknadshyror är alla delförklaringar till utvecklingen.

I ett europeiskt perspektiv har aktiviteten i Sverige varit relativt låg fram till nu. Även om det skedde några korta husockupationer i Umeå och Göteborg redan under våren, då ett initiativ uppmanade till skapandet av fristäder, är det först nu ett mönster börjar skönjas och något som vill vara och kanske är en rörelse börjar ta form.

De historiska erfarenheterna av husockupationer i Sverige har inte varit särskilt goda ur aktivisternas synvinkel. De har ofta mötts av stark repression och svartmålning i medierna. Det har aldrig funnits något lagligt utrymme för övertagande av hus som stått tomma en längre tid, som i Nederländerna och Storbritannien. En ihärdig rörelse för autonoma utrymmen har saknats.

Men nu sprids idén om självförvaltade hus som en löpeld genom landet. Till stor hjälp för att sprida ordet om denna gemensamma kamp är förhållandet till medierna. Den som minns ockupationen på Folkungagatan 1990 i Stockholm kan konstatera att förutsättningarna att lyckas är mycket större i dag. Medierna talar inte längre om ”proffsockupanter”. Aktivisterna är förvisso ”extremister”, ”desperata” och ”ungdomar” – beskrivningar hämtade från den senaste månadens rapportering – men deras gärning har skildrats ur flera vinklar, inte enbart polisens. De har oftast fått komma till tals i de fall de velat. Öppenheten och viljan till dialog hos flertalet av aktivisterna har varit av betydelse för att uppnå en positiv historieskrivning i borgerliga medier.

Politiska aktivister, vare sig de slåss för hus, jämställdhet eller miljö, är väl medvetna om att den som tar plats i mediernas dramaturgi måste uppföra sig enligt spelreglerna. Gör man inte det riskerar man att utdefinieras. Att bryta mot lagen är illa nog, enligt den liberala agendan, ett skäl att bli utmålad som demokratins fiende.

Men det går att spela spelet och vinna det. När medierna kom till Kävlingevägen 51 i Lund, det så kallade Smultronstället, möttes de inte av barrikader, stenregn eller maskerade ungdomar. Istället hälsade en ockupant i skjorta och slips dem välkomna. En ockupation följer mallen för vad som utgör en perfekt nyhet och kommer med största sannolikhet att dra till sig mediernas uppmärksamhet. Genom att uppträda enligt mediernas förväntningar, får aktivisterna i de mest lyckosamma fallen tillfälle att diskutera kärnproblemen: bostadsfrågor, demokratifrågor och sociala frågor.

Hade ockupanterna valt att utestänga medierna och konfrontera polisen med våld skulle historien ha sett annorlunda ut. Aktivisternas mediestrategi – transparens som vapen mot tårgas – är ett av de viktigaste besluten för en lyckad ockupation i dag. Det behöver inte vara det rätta valet i alla lägen. Men det är ett svar på varför ockupationerna har beskrivits förhållandevis välvilligt och mött allmänhetens godkännande.

I dag har bilden av ockupanten, och ockupantrörelsen, förändrats. Det finns förståelse för situationen på ett annat sätt än i mitten av 80- och början av 90-talet.

Till skillnad från den etablerade bilden av en husockupation är det mer vanligt än ovanligt att den genomförs fredligt och inbjudande gentemot allmänheten. Och att en sådan väg kan vara framgångsrik vill jag ge ett personligt exempel på.

1994, i sviterna av den ekonomiska krisen i decenniets början, genomfördes en numera bortglömd ockupation av Daltorpsskolan i Hässelby, Stockholm. Vi var ett tjugotal gymnasieungdomar från förorterna Hässelby, Vällingby och Tensta, en blandning av personer tillhörande både socialgrupp 2 och 3, med det gemensamma önskemålet om en alternativ mötesplats.

Skolan bestod av fyra baracker. I en barack hade vi kafé och någon form av sovsal, i en annan huserade de lokala hiphoparna och i en tredje var det replokal och ett frirum för traktens barn.

Under den vecka som ockupationen pågick diskuterade vi fördelar och nackdelar med militant konfrontation respektive icke-våld. Vi valde det senare. Flygblad med inbjudan till grannarna gick ut, många kom för att visa stöd, fika eller diskutera. Föräldrar och lokala politiker engagerade sig. Någon månad efter att ha åkt ut fick vi skolan, mot en hyra på noll kronor.

Det kanske låter romantiserande. Poängen är att ockupationen fungerade som ett socialt experiment som förde samman grupper som aldrig hade träffats annars. Och det gav lektioner i demokrati, mötesteknik och kommunikation som inte går att få på någon institution. Kursen pågick i ett halvår.

Den senaste månadens ockupationer tycks rymma en liknande kraft. Oavsett om det handlar om rätten till bostad, att skapa autonoma utrymmen eller utföra en symbolisk protest är händelserna ett uttryck för en längtan efter självförvaltad gemenskap och ökat lokalt engagemang.

Kan något vara mer demokratiskt?

Att kampformen dessutom tycks spridas bortom de autonoma gruppernas traditionella marker – byggarbetare har ockuperat sin arbetsplats, muslimer i Rosengård sin föreningslokal och anhöriga hotar ockupera ett äldreboende – tyder på att ockupationen upplevs som en framgångsrik väg att skapa dialog med politiker som sedan länge slutat ta hänsyn till medborgarnas behov.