– Som uppväxt i Stockholms innerstad blir man rätt isolerad från resten av landet. Att det finns stadsdelar kan man ta in, men länsindelningar har varit väldigt diffust för mig. Och en landshövding är ju rent av exotiskt! säger regissören Måns Månsson.

För att stilla sin nyfikenhet har den unge filmaren gjort en djupdykning i ämnet och under ett års tid följt Uppsala läns starke man Anders Björck med kameran. Resultatet presenteras i den svartvita långfilmen H:r Landshövding.

En dokumentärfilm om länsstyrelsen med en uttjänt försvarsminister i huvudrollen kanske inte låter så upphetsande, men H:r Landshövding är långt ifrån tråkig. Det är ofta svårt att tro att handlingen utspelar sig i nutid. Kungamiddagar, bandklippningar och trädplanteringsceremonier är bara några av de uppgifter som ingår i det prestigefyllda uppdraget med 400-åriga traditioner. Och det blir onekligen komiskt på sina ställen. Men H:r Landshövding berättar också om tristess och långtråkig ensamhet.

– Visst kan man skratta sig igenom filmen, som alltid när mänsklig kommunikation koncentreras kan det upplevas som humoristiskt och tokigt. Men H:r Landshövding är också en djupt seriös film om det sociala spelet som jag hoppas ska mana till eftertanke om hur vi människor möter varandra, säger Måns Månsson.

Det var främst fascinationen för historiens vingslag, ett äldre tiders Sverige och ämbetets roll i dagens samhälle som fick honom att ta sig an uppgiften att berätta för oss oinvigda vad en landshövding egentligen pysslar med.

– I det klassiska maktfästet Uppsala märker man vilken funktion landshövdingen fyller för att bevara den geografiska identiteten. Ute i länen har landshövdingarna stor makt, de ses som symboliska ”bygdens män”. Statsapparaten måste ju på något sätt möta folket i icke-totalitära stater, och kanske är väl beprövade ritualer det som funkar, berättar Måns Månsson.

Starkt inspirerad av 1950- och 1960-talets cinéma verité-tradition, där kameran har rollen som diskret observatör och betraktaren själv står för tolkningen utan instruktioner, var det en självklarhet för Måns Månsson att H:r Landshövding skulle göras helt intervjufri:

– För mig har intervjun ingen cinematografisk funktion, de gör sig bäst i skrift. Och jag är inte heller ute efter att presentera fakta eller göra ett granskande reportage. Bilden att dokumentär film måste vara en journalistisk produkt är en missuppfattning, den kan lika gärna vara poetisk och konstnärlig.

Att just film blev uttrycksmedlet för konsthögskolestuderande Måns Månsson ser han knappt som ett aktivt val:

– Jag har verkligen respekt för konstnärer som skapar i andra former! Likt resten av min generation är jag skadad av att ständigt matas med rörlig bild. Ruben Östlund, som varken såg film eller tv under uppväxten, är helt unik i dag. Rörlig bild har blivit det mest naturliga uttrycksmedlet. Det är nästan inte ett val att göra film, snarare ett val att inte göra det, ler Måns Månsson.

Efter tre kortfilmer är H:r Landshövding Måns Månssons första långfilm och att den som första dokumentär någonsin tävlar om prestigefulla Bronshästen under Stockholms filmfestival tycker han förstås är väldigt roligt. På ett personligt plan förstås, men kanske mest för att det kan bidra till att lyfta upp genren:

– Dokumentär film är för de flesta likställt med tv-reportage – man förutsätter att allt man ser är vad det utger sig för att vara, när det i själva verket kan vara lika experimentellt och spännande som en spelfilm. Förhoppningsvis kan utnämningen öppna folks ögon och ge dokumentärer en större publik, säger Måns Månsson.

För honom själv blir nästa projekt dock en spelfilm – åtminstone som det känns just nu:

– H:r Landshövding var på många sätt en frustrerande och jobbig process. Att ständigt behöva anpassa sig efter Anders Björcks agenda begränsade friheten en del. Nästa gång vill jag ha full kontroll själv och inte ha en landshövding som är med och styr!